Svensk diktatur

 PINOCHET, CHILES DIKTATOR – MED STÖD AV USA.
Diktatur, ingen riksdag och inga val! Det är det Sverige som en tredjedel av landets unga vill ha. Skrämmande uppgifter som verkligen gör mig mörkrädd. De kommer från en undersökning som World Value Survey (samhällsvetare från hela världen som forskar om värderingar i olika länder och kulturer) presenterade i går. De unga svenskar som tycker detta är mellan 18 och 29 år. Faktorer som gör att de tycker att Sverige skulle vara bättre med en diktator är, enligt WVS, att de har låg utbildning och har hamnat vid sidan av på grund av den ökade segregeringen i skolorna. Det är ungefär samma grupp som stöder Sverigedemokraterna, som mestadels består av lågutbildade, arbetslösa och folk i så kallade arbetsmarknadsåtgärder. Partiets väljare består mest av män, just mellan 18 och 29 år.
     Jag tror absolut att detta är faktorer som gör att så många unga tappat hoppet om Sverige. De känner sig körda och vet att det är de demokratiskt valda politikerna som skapat systemet som dömt ut dem. Så vad har de för nytta av demokratin? Det är livsviktigt för ett välfärdssamhälle att ha alla med sig på resan, att se till att unga får utbildning, att alla har arbete och att pensionärerna slipper käka kattmat på ett underbemannat vårdhem. Annars kan vi hamna i en diktatur.
     Men jag tror också att det finns en historielöshet hos dagens unga (under 30 alltså). Vi, de äldre generationerna, är uppvuxna med diktaturer i vår närhet och känner spontant en uppriktig avsky för sådana system. Mina föräldrar upplevde under andra världskriget Hitler i Tyskland, Stalin i Sovjetunionen, Mussolini i Italien och Franco i Spanien – alla fruktansvärda diktaturer. Själv är jag också uppvuxen med Franco i Spanien (blev inte fritt förrän 1975) men också Salazar i Portugal (fritt 1974), Papadopoulos i Grekland (fritt 1974) och öststatskommunismens sammanbrott 1989. Och det var bara i vårt europeiska närområde. Dessutom följde vi förstås arabländernas frigörelse från kolonialmakten Frankrike under 1950- och 1960-talen, Chiles militärkupp 1973, Vietnamkriget (USA gav upp först 1975) och de svartas kamp i Sydafrika (demokratiskt först 1994). Vi äldre som upplevt alla dessa diktaturer och alla blodiga befrielsekrig med demokrati som mål är lika vaccinerade mot diktatur som vi är emot polio. I gruppen av unga som nu säger sig inte vill ha demokrati är den äldste 29 år, han hade alltså just börjat andra klass när Spanien blev demokratiskt. Den yngste i gruppen, 18-åringen, föddes 1994 – samma år som Nelson Mandela blev president i Sydafrika. Här verkar både äldre släktingar och vänner, skolan och politikerna ha missat en viktig sak: att upplysa dessa historielösa ungdomar om diktaturernas vedervärdiga system!
Stalin, Hitler, Franco, Pinochet, Salazar, Mandela, USA
Börje Andersson

Du har rätt i mycket. Själv vill jag peka på medborgarens ansvar att hålla sig underrättad och vara engagerad. Det går inte för sig att som fri medborgare vända ryggen åt sina rättigheter och få nångon sorts förståelse samtidigt.

Svar: Du har helt rätt, Börje. Demokrati behöver engagerade människor.
Allan Ladd