Äta sova dö

 FIKTION OCH VERKLIGHET.
Det var det sista jag sade till Gumman i går kväll när jag efter åtta sidor slog igen del fem av Karl Ove Knausgårds bok ”Min kamp” och släckte sänglampan vid halv tolvtiden i går kväll: Äta, sova dö. Men jag fick inget svar. Hon sov redan.
     Man känner så ibland, av någon anledning särskilt starkt på måndagar. Åka till jobbet, jobba, äta lunch, jobba, åka hem, äta, titta på TV, gå och lägga sig. Vardag, vardag, vardag. Äta, sova dö. Precis som titeln på Gabriela Pichlers Guldbagge-belönade film med samma namn (måste se den!). Fast egentligen borde det heta Äta Jobba Sova Dö. Är livet inte mer än så här? Jo, det är klart det är. Men ibland känns det så bara. Pensioneringen, var är du?
Knausgård, Min kamp, Pichler