Krossa gatan, baby!
REALITY SHOWS ELLER VERKLIGHETSSERIER?”Oh no, not again!” Det hade jag kunnat säga om jag var trött på exempelvis en låt, alltså om jag hade varit en sådan där svensk som är imponerad och influerad av amerikanska såpoperor och verklighetsserier (jaja, ”reality shows” som de säger). Och jag skulle också kunna säga ”starta upp” om jag skulle starta eller påbörja något. Återigen, om jag inte nöjde mig med det svenska språket utan envisades med att blanda in anglicismer.
Jag har sett en tidningsrubrik om någon som ”krossade” Atlanten, efter engelska verbet ”cross”. ”Backlash” används i stället för svenskans bakslag, blandare blir ”mixer”, ”e-mail” säger många i stället för e-post, ”coola ned” har ersatt lugna dig, aspirant/lärling har blivit ”trainee”, dåsa har blivit ”snooza”, helvete har blivit ”fuck” och fitta ”cunt”, arbetsledaren ”briefar teamet”, vi ”spenderar” tid och vi tränar för att vara ”fit”. Exemplen finns omkring oss varje dag.
Danskarna är ännu värre i sin språkliga anglifiering. När de säger ”computer”, med dansk accent, i stället för dator så är det som om det spännande polisserieavsnittet på TV tappar fart och börjar låta som ett barnprogram.
Jag är gammeldags nog att inte gilla de här engelska låneorden som stoppas in i det svenska vardagsspråket. Jag vet samtidigt att de engelska inslagen inte på något sätt hotar det svenska språket, men de låter så illa. Eller beror denna inställning enbart på mig själv, på min olust för allt nytt? Ord som ”hamburgare”, ”popcorn” och ”jeans” har man ju vant sig vid sedan de drog in i Sverige efter andra världskriget i kölvattnet på svenskarnas sug efter amerikanska produkter. Ja, ”who the fuck knows”?