Att tala med kattor

 TRASDOCKAN. 
Var vakt åt Äldsta dotterns Sussie, en katta av rasen Ragdoll som skulle bo hos oss en natt. Underbar katta faktiskt, kärvänlig, lurvig och väldoftande. Men så förbaskat olydig!
     Jag har i ärlighetens namn aldrig varit en kattmänniska, jag föredrar hundar. Men en liten beundran har jag, för deras obundna självständighet. Men uppfostra? Jo, tjena. Gumman och jag satt och drack vin. Efter att ha räddat en blomkruka och en lampa när den nio månader gamla Sussie klumpigt försökte balansera på fönsterbrädan, så hoppade hon upp på vardagsrumsbordet och sörplade av Gummans vattenglas. Den hoppade upp på köksbordet också, efter att ha besökt kattlådan i badrummet. Det gillade inte jag. Jag tog tag i katteländet och kastade ned den på golvet. Vips hoppade den upp igen. Då kastade jag ned den mer hårdhänt, så att Gumman protesterade mot mina metoder.
     – Jamen, vad fasen, kattan vägrar ju lyda, protesterade jag. Och så hamnat väl en katt alltid på alla sina fyra!
     Sussie brydde sig inte ett dugg om vår diskussion utan hoppade upp på bordet igen. Då tänkte jag på TV-programmet Mannen som talar med hundar, med han den där mexikanske hundspecialisten Caesar Millan. Hundar är väl ingen konst. Nä, jag skulle vilja se honom utöva sina råd motion-disciplin-ömhet på en katt och dennes husse och matte. Det skulle förresten bli en rolig sketch, som jag gärna bjuder sketchförfattare på. Jag säger bara, lycka till Caesar!
Ragdoll, olydig, vin, balans, elände, hårdhänt, protester, Caesar Millan