Religiöst på Memory Lane

 EXTREMISM I HEMSTAN.      
73 mil senare ligger jag här i min barndomsstad, i hotellsängen på Cityhotellet som drivs av blus-Sven. En tidigare vandring längs Memory Lane kändes lite konstig, vilsam men samtidigt lite melankolisk. På anslagstavlan på torget finns affischer från religiösa samfund. En del är alltså sig likt. Pingstkyrkan har alltid dominerat Lycksele, huvudstaden i Västerbottens bibelbälte. När vi bodde här, på 1950-talet och början av 1960-talet, hade pingstvännerna en oerhörd makt. De bojkottade exempelvis affärsidkare som inte var medlemmar i kyrkan. Anhängare slängde glåpord på Modern när hon städade och tvättade kläder på söndagarna. De gav blanka fan i att en ensamstående kvinna, som arbetar sex dagar i veckan vilket man gjorde på den tiden, var tvungen att fixa saker på den heliga söndagen.
     Samtidigt är det lite rock and roll över stan. Jag tog en pilsner på närmaste pizzeria. Satt granne med ett gäng grabbar med armarna fullklottrade med tatueringar och bakåtvända kepsar på huvudena. Lagom gapiga, frisk fläkt i ett annars dött centrum – om man nu kan tala om centrum. Tyvärr för mycket fördomsfulla, blev lite för mycket ”bögar” och ”blattar”. Men ändå, den hemstad jag tillbringade mina första åtta år i. Var också förbi Borgargatan och Finnbacken, där jag bodde med Modern och mina två Äldre bröder. Passerade också Finnbacksskolan där jag gick ettan och tvåan. Däremot var kiosken borta där jag en svinkall lördagskväll köpte en påse popcorn och fick mig att gråtande själv gå hem med bara enstaka popocorn i näven för att plastpåsen hade spruckit på grund av kylan och hela innehållet hade spridit sig i snödrivorna.
     Det är både och att återvända till sin barndoms gator. 
religiös extremism, Västerbotten, glåpord, rock and roll, svinkallt, melankolisk