Gubbliv

 FIFFLARE MED STIL.
Amnesti åt skatteflyktingar som placerat sina förmögenheter i utländska skatteparadis? Bra idé, va? Eller? Det är i alla fall vad Skatteverket ägnar sig åt just nu.
     Vilka är då dessa hedervärda samhällsmedborgare som nu gör sin samhällsplikt, under hot om galgen? Jo, som TV-programmet Uppdrag granskning avslöjade är det fint folk som flyr från sitt samhällsansvar. Det är nämligen personer som tillhör den svenska gräddan. Här finns toppar i näringslivet som Karl Adam Bonnier och Peter Wallenberg, folkvalda politiker, ägare av gods och herresäten som greve Hans Gabriel Trolle Wachtmeister, diplomater som Frank Belfrage och den innersta kretsen kring kungafamiljen som Marianne Bernadotte. Säkert är alla sådana som mellan skål och vägg klagar på det svenska skattetrycket och den dåliga moralen i landet. Och så är en del av skatteflyktingarna förstås vanliga simpla brottslingar.
     Hur kommer det sig då att Skatteverket ger denna skatteamnesti? Jo, det beror på svenska avtal om öppenhet av konton i skatteparadis. Skatteverket erbjuder nu de rika svenskarna att göra en så kallad självrättelse och ger dem då en möjlighet att ta hem pengarna till Sverige, deklarera och skatta för dem sex år tillbaka i tiden. På så sätt blir de dolda förmögenheterna plötsligt vita. Skatteverket har fram till nu fått in nära 10 000 ansökningar och självrättelse och förmögenheter motsvarande nära två miljarder kronor har återförts till landet.
     Alla de pengar som placerats utomlands innan 2010 bryr sig Skatteverket inte om. Här får rikingarna skatteamnesti. Enligt Nordiska ministerrådet finns minst 400 miljarder svenska kronor gömda i skatteparadis. Som ett resultat av detta beräknas staten gå miste om cirka sju miljarder i skatteintäkter varje år – pengar som i stället kunde använts till samhällsservice som:
• Skolgången för 76 000 mellanstadieelever, med allt inräknat: lärare, lokaler, skolböcker och lunch.
• Det är nästan tre gånger mer än kostnaden för hela elevhälsan med landets all skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer.
• Det är sex gånger mer än vad Sveriges alla idrottsföreningar får i stöd från staten varje år till hela barn- och ungdomsidrotten.
• Det är mer än vad det kostar att driva och underhålla Sveriges alla kommunala idrottsanläggningar; planer, hallar, joggingspår – som landets tre miljoner barn, ungdomar och vuxna som idrottar i Sverige är beroende av.
     Allt detta skattefifflandet retar förstås gallfeber på mig som, liksom alla andra vanliga svenskar, pliktskyldigt betalar skatt och inte har den minsta möjlighet att skatteplanera om vi nu ville; själv skulle jag faktiskt avstå för det svenska samhällets bästa. Det som också retar mig är att de här rika skattefifflarna redan har så mycket pengar så att det borde räcka flera gånger om. De saknar något som vi vanliga, rakryggade medborgare har i överflöd: Moral!