SE UPP FÖR TJEJEN!
Drabbades i dag av en arg cyklist, när jag rattade buss i Stockholms innerstad. Inte en stressad medelålders man denna gång – vilket är vanligast – utan en ung tjej i 25-årsåldern. Vid ett rödljus på Odengatan cyklade hon förbi mig och ställde sig framför bussen. När det blev grönt körde hon åt sidan, åt höger, vilket hon ska. Då kunde jag lätt glida förbi henne. Döm om min förvåning när jag i backspegeln såg att hon gav mig ett långfinger. Vad menade hon? Jag hade absolut inte kört om henne för tight utan hade gett henne gott om vingelutrymme. Menar hon att jag skulle krypa bakom henne hela j-la Odengatan?
     Vet faktiskt inte. Men det jag däremot bergsäkert vet är att många cyklister tror att de äger Stockholms gator och att alla andra ska ta största möjliga hänsyn till dessa vingelpettrar som kör som de vill och skiter i alla trafikregler och trafikanter.
trafik, hänsynslösa cyklister, Odengatan, vingelpettrar,
DAGSOFFA PÅ GÅNG.
Jobbar hemifrån i dag i nya lägenheten. Inväntade ny dagsoffa till kontoret/gästrummet mellan 11–14 och flyttfirman som skulle hämta 30 flyttkartonger 12–13. De kom, inom reglerad tid. Det var i detta fall helt acceptabla tidsramar. Jag har varit med om att hantverkare och/eller bud uppgett att de kommer någon gång mellan 7–12 eller någon gång ”under dagen”. Det innebär att man missar en hel arbetsdag på grund av att man måste sitta hemma och vänta.
     Jag har tur som har ett datorbaserat jobb, som jag kan sköta hemifrån. Jag har visserligen inte installerat bredbandet ännu men kan koppla upp mig genom mobilens Blåtand. Och jag har visserligen ingen arbetsplats fixad ännu, inget vardagsrumsbord och inget köksbord, inga stolar och ingen soffa – men en hyfsat bekväm fåtölj som jag kan sitta i med den bärbara datorn i knäet. Inte världens bästa arbetsmiljö kanske, men det funkar i alla fall en dag. Hur en snickare eller ett vårdbiträde klarar av att invänta bud/hantverkare har jag ingen aning om. Kanske de måste ta ut en surt förvärvad semesterdag, stackarna? Ska det vara så svårt att bara bestämma en fast tid, ett fast klockslag?
hantverkare, bud, Bluetooth, snickare, vårdbiträde, arbetsdag,
 INTE SÅ MUNTERT FÖR PENSIONÄRER.
De har byggt upp vårt land och vårt välstånd. Som tack betalar de högre skatt än de som arbetar. Det är den där arbetslinjen och jobbskatteavdragets fel. Ska man straffa dem som jobbat hela sitt liv och med all rätt nu ska har råd att få njuta av ledighet på ålderns höst och vinter?
     Sverige är det enda land i hela EU som infört ett skattesystem där pensionärer betalar högre skatt än de som arbetar. Medlemmar i PRO, Pensionärernas riksorganisation, har i snitt en pension på cirka 13 800 kronor i månaden (2011).  På denna pension betalar ett pensionärspar cirka 10 000 kronor mer i skatt än vad ett yrkesarbetande par hade gjort med samma inkomst. Det är en oerhörd och upprörande orättvisa som pågår månad efter månad, till synes helt i det tysta. Dessutom urholkas värdet av pensionerna år efter år. Politikerna måste rätta till orättvisorna och, av taktiska skäl om inte annat, tänka på att var fjärde röst läggs av pensionerade gubbar och gummor vid nästa års riksdagsval. Och snart är vi där själva vid den stora och, av i alla fall mig, efterlängtade pensionsdagen. Och då vill jag har råd att unna mig en och annan resa, ett och annat glas fin whisky och gott rödvin, ett och annat teaterbesök och en och annan god middag på restaurang.
arbetslinje, jobbskatteavdrag, pensionärer, orättvisor, riksdagsval,
 HEADBANGING I ASPUDDEN
Gumman och jag var överlägset äldst på gårdagskvällens hårdrocksfest. Vi lämnade också festen först av alla, redan halv tolv, trötta efter flyttbestyren. Men vi festade hårt medan vi var kvar och testade de flesta av hårdrockvinflaskorna på groggbordet: Slayer, AC/DC, Kiss, Sweden Rock och Motörhead. Lite mer förvånad blev jag av flaskorna med etiketterna Per Gessle, Ledin och – Lasse Stefantz! Inte mycket heavy metal över dem direkt.
     På tunnelbanan hem snackade vi med Ekerö och Malå som hade varit och sett Tre Kronor slå ut de tandlösa, finska lejonen. De skulle försöka få tag på biljetter till dagens final mot Schweiz. Västerbottningen Malå har haft ett fantastiskt sportår, först och främst AIK:s (Skellefteå alltså) SM-guld och så då nu landslagets framgångar.
     Öl (Graveyard fanns på festen), rött vin, vitt vin, gin & tonic. Inte undra på att man känner sig lite seg i dag. Å Gumman ligger kvar i sängen, ont i huvudet och illamående. Men det var det värt. Nu ska jag ta och försöka tvätta bort tatueringen som Gumman fäste på min hals i går och som väckte viss uppmärksamhet i tunnelbanan.
Slayer, Motörhead, Kiss, AC/DC, Per Gessle, Graveyard,
 LIVET ÄR INGEN SCHLAGER FÖR W.A.S.P.
Nej, det blir ingen Melodifestivalfest i kväll. Det blir i stället hårdrocksfest. Gummans arbetskamrat Åsiktsmaskinen har bjudit in till födelsedagsfest i hårdrockens tecken. 40-årsjubilaren är riktig hard core och gillar hårdingar som W.A.S.P., Mötley Crüe, Judas Priest, Skid Row och Iron Maiden. Egentligen inte riktigt min kopp te, jag föredrar hårdrocksband som sätter melodierna i högsätet – som mina absoluta favoriter Deep Purple.
     Men det ska ändå bli kul, att byta ut mjukisfestivalsfinalen i Malmö mot hårdrocksfesten i förorten Aspudden. Enda problemet är klädseln, min hårdrocksgarderob är tunn, för att uttrycka det milt. Men kul ska det bli att festa hårt med ”ungdomarna”.
Judas Priest, Skid Row, Iron Maiden, Deep Purple, Melodifestivalen,
TACK OCH LOV FÖR FLYTTGUBBAR.
Flyttlasset ut i västra förorten från innerstaden gick i dag. Två vändor blev det. Flyttfirman ställde upp med Ryssen och två svarta Västindier. Ryssen kunde ingen svenska, så det fick bli engelska. De två västindierna kunde svenska.
     Ryssen styrde och ställde och var den som körde flyttbussen och som tog betalt när det var klart. De två välbyggda, unga västindierna bar och bar och bar, upp och ned i trapporna. De två baxade också upp det 350 kilo tunga pianot uppför de tre våningarna i nya boendet, som saknar hiss. Och de gjorde det med gott humör, de skämtade med varandra på franska.
     Snygga grabbar, sade jag till Gumman. Som om hon inte hade upptäckt det. Hon hade hoppats att de skulle ta av sig i bara överkroppar. Det är ju så varmt, sade Gumman. Men det gjorde de aldrig.
     Själva pustar vi nu ut i var sin fåtölj i nya vardagsrummet. Konstigt nog är vi också trötta, ömma i ryggarna och benen – trots att vi inte burit speciellt mycket. Det är väl en ålderssak förstås. Nu tittar vi på skogs-TV, som Döttrarna brukade kalla sådan TV som inte är digital. Jag lyckades få in analog TV och ”Let´s Dance” rullar. Vi väntar på att Dataspecialisten ska komma på besök och göra alla krångliga kopplingar, vilket förhoppningsvis inte dröjer allt för länge. Själv klarar jag inte alls av sådana tekniska finurligheter. Sova gott kommer vi i alla fall att göra i natt, Gumman och jag. Men en tacksam tanke till Västindierna – och Ryssen.
västindier, ryss, flyttgubbar,
BINDA FÖR MÄN.
”Vågar du leva som vanligt och njuta av en kopp kaffe utan oro?”, undrar Tena i en broschyr som damp ned i postfacket i går. Vad det gäller? Jo, det här företaget vill sälja på mig droppskydd mot urinläckage, en slags manlig menstruationsbinda som dessutom ”neutraliserar oönskad lukt”. Och varför är just jag utvald för denna information? Jo, förstås för att jag har gubbåldern inne, jag är en gubbe som går omkring och skvätter kiss i kalsongerna och sprider ett moln av syrlig pisslukt där jag drar fram. Not!
     Tena, sluta skicka ut era riktade reklambudskap! Om jag får problem med kissandet så söker jag själv hjälp mot detta, på egen hand och utan att bli pådyvlad era broschyrer.
     Jag får allteftersom tecken på att kroppen åldras och jag behöver inte mer ­– speciellt som det är ett problem som jag inte har. Ännu.
binda, Tena, ålderstecken, kiss,
 SÅR VID RAKNING.
På fjärde apoteket hade de faktiskt alunstift. De övriga hade avfärdat mig med ”inte längre en beställningsvara” och ”utgått ur sortimentet”. Alun har i generationer varit känd för att stoppa blodflöde. Man blöter en bit alun och gnuggar på stället där man skurit sig. Jag har använt det i många år för att fixa skärsåren som ibland uppstår när jag använder rakhyveln. Det är mycket bättre än de små papperslappar som jag tidigare fäste i blodet och ibland glömde bort, vilket fick folk att titta konstigt när jag var på väg till bussen på morgonen.
     Tyvärr meddelade den kvinnliga apotekaren att alunstift även hos dem har utgått ur sortimentet. Jag köpte de två sista hon hade. När hon skulle scanna stiften så gav det inget resultat. Hon fick köra en specialkod för att de skulle registreras i kassan. Stiften är verkligen på väg bort.
     Alun framställs genom behandling av bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat eller genom kalcinering och lakning av alunhaltiga skiffrar, läser jag på Wikipedia. Frågan är var man nu ska få tag på alunstift? Kanske hälsokostbutikerna? Och hur gör mina jämnåriga – de som rakar sig traditionellt – med rakhyvel eller rakkniv – med sina skärsår? De yngre håller väl på med rakapparater, som sliter så hårt på huden och dessutom kräver eluttag men som garanterat inte ger skärsår. 
rakning, alunstift, apotek,
 RIA VINKAR TILL PUBLIKEN.
De gjorde sitt stora inträde i TV-rutan i slutet av 1990-talet: tv-kockarna. Nu finns de överallt när man slår på en kanal, vare sig de heter Melker, Jan Boris-Möller, Keith Floyd, Plura Jonsson, Tina Nordström, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay. Varför? Finns det något tråkigare än att se mat lagas till, ofta med en övertänd programledare som flåsar kocken i nacken med sina flåshurtiga frågor och funderingar?
     Vad är det med svenskar och mat? Den idiotiska kokbokstrenden verkar bara fortsätta. Svenskarnas förkärlek för kokböcker är exceptionell. Varje år släpps omkring 300 nya kokböcker i Sverige och med det leder vi världsligan när det gäller utgivna kokböcker per capita. Under vissa år har en kokbok per dag getts ut i Sverige. Det verkar inte finnas någon hejd på vårt intresse för surdegsbröd, hemgjord korv, medelhavsmat eller vad som nu är senaste trenden. Svenskarna köper kokböcker för 300 miljoner per år.
     Och så har vi alla matbilder som laddas upp på Facebook, Instagram och bloggsidor. Läste förresten i Metro häromdagen att en amerikansk professor hävdar att de som lägger upp matbilder kan ha ätstörningar. Kan så vara, någon slags störning har de i alla fall dessa matfixerade personer.
     Annat var det på tidigt 1960-tal. Då fanns en, säger en, TV-kock. Hon hette Ria Wägner och ledde programmet Hemma i SVT åren 1956–1966. Det handlade om mat och heminredning och kallades av vissa lite nedsättande för ”husmorsprogram”. Matlagningen skedde då i realtid; skulle en gryta koka i 40 minuter så fick den baske mig göra det också. Inget förpreparerat fusk här inte. Å andra sidan så kanske det var just Ria som startade hela matlagningsvansinnet? Hursomhelst, det jag kommer ihåg bäst av tanten var inte matlagandet (som jag var lika ointresserad av då som jag är i dag) utan att hon avslutade varje program med en slags bakåtvänd, fjantig vinkning varpå hon log in i kameran.
tv-kockar, mat, kokböcker, Melker, Gordon Ramsay, Tina Nordström, surdeg,
EN GUBBE I LÅDAN.
Gumman är noga, hon märker flyttkartongerna med olika bokstäver, som C för de som Flyttgubbarna ska bära ned i källaren i vårt nya boende. Äldsta dottern bor hemma nu, tillfälligt, sedan hon gjort slut med sin kille och lämnat deras gemensamma boende i förorten Vällingby. I går fick hon till det:
     – Ska inte pappa märkas med ett C också, jag tror inte han riktigt går ihop med den chokladbrunfärgade soffan som ni beställt till vardagsrummet, sade hon och gapskrattade.
     Kul med barn som har humor…
flytt, flyttgubbar, packa,
 BLÅST OCH TRÖTT.
Har somnat på eftermiddagarna nu torsdag-söndag. Vad är det med mig? Jag brukar aldrig kunna ta en eftermiddagslur. Har inte ens orkat blogga senaste dagarna. Det är den förbannade allergins fel, som bara blivit alltvärre med åren. Jag har haft skiten sedan jag var liten; då hade jag också svår astma. Min nuvarande trötthet kan i och för sig också bero på att jag, tillsammans med Gumman, ägnat dagarna och kvällarna åt att packa. Packa är jobbigt. Flytten ut i förorten går om bara fem dagar!
     Men det första jag ska göra efter sommaren är att gå på en allergiutredning. Det tipsade den Pensionerade Barnläkaren om, som jag träffade för ett par veckor sedan. Då får man reda på exakt vad man är allergisk emot och så får man en massa sprutor mot detta. Stensäkert, hävdar den gamle doktorn.
     Tänk, en vår och försommar utan trötthet, ögonkliande och nysningar. 2013 börjar mitt nygamla, nyvakna liv!  
allergi, sprutor, nysningar, utredning,
 1952 TOG INGO SILVER, MEN DISKADES. (cred: SR)
En av min barndoms stora idrottshjältar, boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson, fick i dag den 9 maj 1982 – 30 år för sent – äntligen motta den silvermedalj han erövrade vid sommar-OS i Helsingfors 1952. Han blev ju skandalöst diskvalificerad för passivitet i tungviktsfinalen mot amerikanen Ed Sanders. Den gode Ingo hånades för feghet i Sverige efter finalen. Annat ljud i källan blev det när han 1959 krossade Floyd Pattersson i kampen om VM-titeln och blev odiskutabel världsmästare i proffsboxningens tungviktsklass. Ingos höger täppte inte bara till truten på Floyd utan även på sina belackare.
     OS-finalen har jag inget minne av. Däremot minns jag när Ingo tog hem VM-titeln, som sändes direkt i Radio Luxemburg. Min Mellanbror tussade den sommaren ihop mig med min bästis Tryggve för att återskapa titelmatchen. Jag, stor för min ålder och blond, ikläddes rollen som Ingo. Tryggve, liten för sin ålder och mörkhårig, fick vara Floyd. Jag/Ingo vann varje match. Det berodde inte direkt på att jag var bättre boxare utan på att Tryggve/Floyd så lätt började blöda näsblod och med bloddet droppande sprang hem efter varje match.
Ingemar Johansson, Floyd Pattersson, OS, VM-titeln,
 LEGENDEN BUDDY GUY.
Snittåldern låg nog kring 60 på den grupp på 30 svenskar som följde supergitarristen Clas Yngström – som förra året som förste nordbo blev invald i Blues Hall of Fame – på den två veckor långa bluesresan i USA. Majoriteten var gubbar som jag, coola och festglada. Den äldste var 72. Han fick hjärtproblem efter den långa tågresan från New Orleans till Chicago. Efter tre dagar på sjukhus åkte han direkt till klubben Buddy Guys Legends där vi andra hängde på och beställde en öl.
     Den 76-åriga Buddy Guy klev upp på scenen och drog ett par låtar. Det kan verkligen svänga om (blues)gubbar!
Buddy Guy, blues, USA,
 OHÄLSOSAM BLÅST.
Nästan hela den 30 stora sällskapsresan drabbades av någon form av hosta, halsont och/eller förkylning under vår USA-resa. Boven tror vi var draget från hotellrummens monstruösa och dånande AC (Air Condition). Från 30-gradig värme i amerikanska södern på dagarna till svårreglerad blåskyla på nätterna. Och så lär de här blåsarna vara onyttiga dessutom, med kvalster och mögelsporer som de viftar omkring i rummen. Hur klarar de själva detta, jänkarna? Fan vet.
air condition, USA,
DYGNSVILL.
Noll timmars sömn natten mot söndag. Fyra timmars sömn (10.30–14.30) på söndagen och tre timmar sömn (23.00–01.00 + 03.00–04.00) natten mot måndag. Jag ligger kraftigt på minus. Det kan bli så när man återvänder efter nästan två veckors resa i den lodräta zonen mellan New Orleans-Memphis-Chicago där tiden är sju timmar efter Sveriges. Att jag dessutom ådragit mig en kraftig förkylning med feber gör att jag ligger i sängen med datorn och jobbar samtidigt som jag glider in och ur dvala.
     Det kan vara komplicerat det här med tidsförskjutningar. Det har min förr så USA-bereste Storebror berättat. Han hörde följande samtal mellan två damer på Arlanda efter att de klivit av planet från New York:
     ”Ajajaj”, beklagade sig Dam nr 1.
     ”Vad är det?” undrade Dam nr 2.
     ”Jag har så ont i mitt jetlag”, förklarade Dam nr 1 och tog sig åt sitt ena ben.
     Det är inte alla gånger lätt med engelskan, ”leg” som ”lag”.
jetlag, tidsförskjutning, USA,