Fred med potatiskrig
BEFRIELSEDAGEN.Potatisarna flög över det höga planket, som skiljde de nybyggda bostadsrätterna på andra sidan och de ruckliga trähusrucklen på vår sida med utedass på gården. Det var sillunch utomhus på båda sidorna, stekhet sol och värme. Och det var sista april. Och det var Uppsala, där Valborgs-firandet är det största och värsta i hela landet.
På vår sida planket firade vi egentligen något helt annat. Vi firade att Vietnam-kriget äntligen var slut. Den 30 april var dagen när den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon föll och den sista helikoptern lämnade taket på den amerikanska ambassaden, dagen när det 30-åriga blodiga Vietnamkriget tog slut och USA:s sargade och stukade imperialiststyrkor tvingades bort för att återvända till sitt hemland. Den 30 april 1975 markerade ett efterlängtat slut på vietnamesernas långa lidande.
Klart att det var värt att fira, tyckte vi. Och vi satte upp FNL-flaggor och affischer på rivningkåken och på vår sida det höga planket. Vi jublade och sjöng Internationalen och andra vänstersånger, vi ropade Leve FNL vid varje snaps. Detta retade folket på andra sidan planket, de började sjunga amerikanska nationalsången och den svenska Kungssången och började skrika glåpord om ”kommunistjävlar” till oss. Det dröjde inte länge förrän de kokta färskpotatisarna började hagla över planket. Vet faktiskt inte vilken sida som började. Men potatiskriget tog snart slut; vi behövde ju för fasen själva potatis till sillen.
Studenten, Typografen och jag kvartade hos Linjearbetaren där på Repslagargatan. Pissade gjorde vi i slasken, vi orkade inte släpa oss ned och upp för trapporna till lägenheten på övervåningen. Sent på kvällen slocknade Studenten och Linjearbetaren. Då kom Typografen på att vi skulle riva den barriär mellan klasserna som det höga gårdsplanket utgjorde. Vi snodde Linjearbetarens bilnycklar, gick ned på gården och öppnade raggarbilens baklucka, plockade ur reservdunken och skulle just till att öppna locket för att skölja bensin över trästaketet när fönstret på övervåningen öppnades och den skäggige Linjearbetaren vrålade:
– Ge fan i dunken och ge fan i min bil!
Vi blev så paffa att vi gjorde precis som Linjearbetaren beordrat.
– Fan, ni kunde ha tänt eld på hela kvarteret, sade Linjearbetaren dagen efter när vi samlat ihop oss i hans kök till någonting som man med bästa välvilja skulle kunna kalla frukost.
Och det hade han förstås rätt i, insåg vi med skammens rodnad på våra kinder. Men firandet över freden i Vietnam fortsatte i alla fall även denna dag, den 1 maj 1975.