Slängde golfklubban
GOLF-FRUSTRATION.Jag slängde i väg järnsjuan redan vid tredje hålet. Då hade jag slagit bort min andra boll toksnett in i det höga gräset, som likt ett slukhål gör så att all främmande materia försvinner. Fan, jag kan inte det här. Jag vet inte ens om jag vill hålla på med den här så kallade sporten som jag alltid lite föraktfullt kallat långgolf – vilket ofelbart retar gallan på inbitna golfare.
Jaja, jag har i alla fall gjort ett försök, funderade jag tyst för mig själv. Jag har tagit gröna kortet, ett körkort för golfbanor, jag har blivit medlem i en klubb och gjort några varv på niohålsbanan. Men nu fick det vara nog, detta var sista rundan.
Efter ytterligare ett par hål tipsade svågern Vägarbetaren att jag skulle ändra min bladisättning. Och vips så började de långa slagen med järnklubborna att fungera. Typ varannan gång, men ändå. Och mina puttar är lika bedrövliga som vanligt; jag drabbas av något slags tics i slagögonblicket som gör att bolljäveln går snett och alldeles för långt. Ingen kontroll alls.
– Jamen du kan ju inte tro att du kan bli bra på en gång, det är bara att träna och träna, förklarade Vägarbetaren som själv bor vid golfbanan och har kommit ned på 21 i handicap (själv ligger jag förstås på högsta, nybörjarens 54).
OK, jag förstår. Får väl köpa en sådan där puttmatta på postorder och träna i hallen i vinter – när Gumman inte är hemma förstås.