Gubbliv

BIBI OCH CAROLA 1983 TACKAR GUD. (cred: aftonbladet.se)
Jaha, vad tyckte ni om den hemska stadshotellsdiskoversionen av ”Främling” som Carola bjöd på i Melodifestivalens final i går kväll? Och att hon, som ett brev på posten eller att två vise män alltid följs av en tredje, efteråt tackade Gud för sin artistkarriär? Själv avskydde jag det. Lika mycket som när hon för 30 år sedan stod på finalscenen i Malmö efter att ha vunnit och berättade för den oerhört tantigt töntiga tokreligiösa programledaren Bibi Johns om att hon minsann läst i Bibeln innan hon framförde sitt bidrag och att hon tackade Gud, yada, yada, yada. Nä, jag gör som Arja Saijonmaa, jag tackar livet i stället.
     Jaha, vad tyckte man då om finalen i går, för tycka om den det måste man bara. Jo, de flesta låtarna var faktiskt helt OK, tycker jag. Förutom de kassa bidragen ”En riktig jävla schlager” (Ravaillacz) – hur tänkte förresten rock- och blusmannen Mats Ronander här, snacka om tappa sin cred) – och ”Copacabanana” (Sean Banan). Min favorit var Ulrik Munther med ”Tell the world I´m here” följd av Louise Hoffsten med ”Only the dead fish follow the stream”. Robins vinnarlåt ”You” är också, ja, helt OK – även om jag tyckte att sången var sur vid några tillfällen. Men någon ny ”Euforia” är ju låten absolut inte.
     Och jag vill inte, som Robert Broberg gjorde på sin LP ”Tjejer” (1969) sjunga ”Dann vill ich vråla Carola”. Jag vill helst både slippa se, höra och tänka på denna person.