SD för rädda rika

SD vänder sig till rädda, rika, klimatförnekande, vita män. Det är i alla fall dem som partiet vänder sig till. Och jag, lilksom tusentals andra, är inte en av dem.
SD, val, riksdagen

Parti för självplågare

 Typisk SD-väljare.
Att välja SD är som att göra självmål, slå sig själv i ansiktet, medvetet skita ned sig, spika sig i foten... Ja, ni förstår. Illustrationen säger det mesta faktiskt.
SD, skita ned sig, självmål

Senatorn och Snobben

 GILLAR JORDNÖTTER.
John McCain dog häromdagen. Ja, ni vet han senatorn. 2004 var han av republikanernas representanter i presidentvalet, men han föll på målsnöret. 2008 blev han dock nominerad och torskade stort mot Obama.
     Jag stötte ihop med han då, McCain. På ett verkligt udda ställe, nämligen Snobben-museet. Eller som det så fint heter officiellt: Charles M. Schultz Museum. Det ligger i Santa Rosa i Kalifornien, och det var också där vår familj bodde i ett hus uppe i bergen, där vi bytte bostad med vår hemma i Bromma. Gumman och Döttrarna hamnade med en guide, medan jag spankulerade runt och tittade på Snobben-prylar. I ett rum var jag alldeles ensam, när det plötsligt dök upp en biffig snubbe med öronsnäcka (Livvakt förstod jag senare) och tittade sig omkring. Han vände sig mot dörren och vinkade in en person som jag kände igen från TV och tidningar just som John McCain. Han kom i sällskap med någon som jag gissade var Museichefen.
     Jag pratade aldrig med McCain, eller bad om autograf. Vilket jag kanske borde gjort om han nu hade vunnit över Obama och verkligen blivit president. Jag ägnade mig i stället åt Snoopy och de andra figurerna i Peanuts
Obama, Snobben, McCain, Peanuts, 2004

Folket och populismen

 INVANDRING OCH SD.
S och M stramar nu åt sin invandringspolitik. Från demokratisk synpunkt innebär det faktiskt att populism stärker demokratin, skriver i dag Nils Lundgreni en kolumn på ledarsidan i Göteborgs-Posten.
     Jo, man får tänka några varv extra innan polletten rinner ned. Men visst har han rätt, den gamle nationalekonomen. Populism behandlas ju som ett fult ord, framförallt är det en etikett som politiska eliten sätter på politik som stöds av vanliga medborgare – men som denna elit inte tycker om. Populism är också för mig, av inlärd gammal vana, ett fult ord.
     Men vad är populism egentligen? Jo, det är egentligen folkvilja. Alltså åsikter som folket framför men som de styrande politikerna inte gillar och därför anser vara odemokratiska.
     Ta just massinvandringen till Sverige och Västeuropa som exempel. Den ogillas av en stor del av medborgarna enligt alla opinionsundersökningar. Och invandringsmotståndare vill rösta på partier som tydligt går emot invandring. Då har det i Sverige, liksom i många andra västeuropeiska länder, bara funnits så kallade populistiska partier att rösta på, i vårt fall Sverigedemokraterna.
     Hade de etablerade partierna i tid i stället lyssnat på folkviljan och skärpt invandringen och förbättrat integrationen så hade vi i dag inte suttit med högerpartiet SD med brun bakgrund och tvivelaktiga företrädare som – utöver invandringsfrågan – erbjuder en högerpolitik som verkligen inte gagnar oss vanliga människor. Läxan är alltså: Lyssna på folket, ni som ska företräda oss i Riksdagen!
Folkets vilja, invandring, populism, lyssna politiker!