Snille och smak

 URVATTNAT VALSPRÅK.
Nej, Svenska Akademien har den senaste veckan verkligen inte levt enligt det motto som skulle bli Akademiens valspråk när det skrevs in i stadgarna vid bildandet 1786: Snille och smak.
     Herrarna med Horace– av elaka tungor även kallad Horarsle – Engdahl i spetsen har ju tvingat bort de kvinnliga ledamöterna Sara Danius och Katarina Frostenson och därmed stärkt gubbväldet. Att Frostenson lämnar Akademien är självklart, efter sin sammankoppling med maken Jean-Claude Arnault (även kallad den så kallade Kulturprofilen). Arton (!) kvinnor anklagar honom för sexuella trakasserier och övergrepp. I decennier har Arnault och poesihustrun varit maktspelare i den svenska kulturvärlden genom klubben Klubben – sponsrad av nämnda Akademien – i centrala Stockholm där författarkarriärer kunde lyftas till skyarna eller krossas. Dessutom har ledamoten och hennes gubbslem till karl anklagats för att i åratal ha läckt information om namnen på kommande Nobelprisförfattare.
      Men vad har den ständige (?) sekreteraren Sara Danius gjort? Hon tillhörde minoriteten av de ”aktade” ledamöter som ville få bort Katarina Frostenson, som naturligtvis skulle ha avgått frivilligt i ett tidigare skede. Då hade man sluppit avhoppen från Klas ÖstergrenKjell Espmark och Peter Englund. Och då hade definitivt Sara Danius förstås också varit kvar.
     Nej, Svenska Akademien har verkligen inte visat på varken snille eller smak i den här smutsiga affären. Det står på Akademiens egen hemsida att valspråket på 1700-talet hade en något annan innebörd än nu: snille betydde ungefär ”talang, begåvning”, och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga. Dessa utvidgningar av valspråkets betydelse gör att beteendet från herrar ledamöter befinner sig än längre från stadgarna. Omdömesförmåga? Jo, jag tackar jag!

Böter för semla

 LAG OCH ORDNING.
Förr kunde det minsann inte slarvas med att sälja semlor när som helst – och inte till vilka hutlösa priser som helst. Nä, då fick man inte sälja semlorna flera veckor innan fettisdagen och sätta ockerpriser.
     Det visar ovanstående klipp från Göteborgs-Tidningen 1952. Då bestämde något som heter Jordbruksnämnden över semlans öde. Det var förstås innan marknadskrafterna släpptes helt lösa, på både gott och ont. Det var också en tid när varken surströmming eller kräftor fick köpas före bestämda datum. Nu hittar man ju dessa delikatesser året runt i affärernas diskar.
     Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger bara att det var – annorlunda…
semla, förbud, ockerpris, böter, kräftor

Kobra i döden

 DÖDSSYMBOL.
Ibland kollar jag genom dödsannonserna, mest för att kolla igenom illustrationerna. De kan säga en del om den avlidne. Men en röd kobra-telefon? Vad säger den?
   Kobran finns med i söndagens DN i en dödsruna för Birgitta, född 1937. Det ger mig liksom inte direkt en tydlig bild över henne som människa. Andra vanliga illustrationer – som Hammarbyflagga, kamera, segelbåt, häst eller katt – berättar en hel del av hur omgivningen ser den döda anförvanten. Men en röd kobra? Jobbade Birgitta som telefonist, var hon anställd av Televerket eller en skvallerkäring som alltid satt i telefon? Ja, det är inte så lätt att avgöra.
   Frågan är vad en annan kommer att få för symbol efter döden. När Döttrarna var små tyckte de att jag skulle ha en verktygslåda, eftersom jag alltid snickrade och fixade på det gamla 1930-talshuset som vi bodde i då. Men det var ett tag sedan. Undrar hur de ser på en nu?
döden, symbol, kobra, Hammarby

Macho hängde sig

 HÅRD UTANPÅ, MJUK INUTI.
Sorgligt samtal i dag från Ombudsmannen. 70-årige Macho är död. Han hittades i sitt hem i går av gemensamma vännen Typografen. Han hängde i ett rep från en lampkrok i sovrummets tak.
   Den långe, svartmuskige Macho – den helt oberäknelige gamängen, underhållaren, gapskrattaren och provokatören – stod inte ut med livet längre. Man kanske tycker att man borde komma rätta med sig själv när man är så pass till åren. Men det visar bara att vissa psykiska problem inte försvinner bara för att man blir äldre. Tråkigt, men tydligen sant.
   Macho hade alltid prestationsångest, ville alltid vara bäst, alltid vara den som först nådde toppen först på fjällturerna, alltid vara den som drog upp flest öringar. Och när han inte lyckades, när han inte var nöjd med sig själv, så rasade han ned i ett svart hål. Ibland blev han kvar där länge, intagen på en klinik. Tydligen hade han en pappa som drev han och hans brorsa alltför hårt, alltför oförsonligt, alltför macho. Allt hänger ihop. En sorgens dag är det.
hänge sig, svart hål, gamäng, tuff uppväxt