Senatorn och Snobben

 GILLAR JORDNÖTTER.
John McCain dog häromdagen. Ja, ni vet han senatorn. 2004 var han av republikanernas representanter i presidentvalet, men han föll på målsnöret. 2008 blev han dock nominerad och torskade stort mot Obama.
     Jag stötte ihop med han då, McCain. På ett verkligt udda ställe, nämligen Snobben-museet. Eller som det så fint heter officiellt: Charles M. Schultz Museum. Det ligger i Santa Rosa i Kalifornien, och det var också där vår familj bodde i ett hus uppe i bergen, där vi bytte bostad med vår hemma i Bromma. Gumman och Döttrarna hamnade med en guide, medan jag spankulerade runt och tittade på Snobben-prylar. I ett rum var jag alldeles ensam, när det plötsligt dök upp en biffig snubbe med öronsnäcka (Livvakt förstod jag senare) och tittade sig omkring. Han vände sig mot dörren och vinkade in en person som jag kände igen från TV och tidningar just som John McCain. Han kom i sällskap med någon som jag gissade var Museichefen.
     Jag pratade aldrig med McCain, eller bad om autograf. Vilket jag kanske borde gjort om han nu hade vunnit över Obama och verkligen blivit president. Jag ägnade mig i stället åt Snoopy och de andra figurerna i Peanuts
Obama, Snobben, McCain, Peanuts, 2004

Snille och smak

 URVATTNAT VALSPRÅK.
Nej, Svenska Akademien har den senaste veckan verkligen inte levt enligt det motto som skulle bli Akademiens valspråk när det skrevs in i stadgarna vid bildandet 1786: Snille och smak.
     Herrarna med Horace– av elaka tungor även kallad Horarsle – Engdahl i spetsen har ju tvingat bort de kvinnliga ledamöterna Sara Danius och Katarina Frostenson och därmed stärkt gubbväldet. Att Frostenson lämnar Akademien är självklart, efter sin sammankoppling med maken Jean-Claude Arnault (även kallad den så kallade Kulturprofilen). Arton (!) kvinnor anklagar honom för sexuella trakasserier och övergrepp. I decennier har Arnault och poesihustrun varit maktspelare i den svenska kulturvärlden genom klubben Klubben – sponsrad av nämnda Akademien – i centrala Stockholm där författarkarriärer kunde lyftas till skyarna eller krossas. Dessutom har ledamoten och hennes gubbslem till karl anklagats för att i åratal ha läckt information om namnen på kommande Nobelprisförfattare.
      Men vad har den ständige (?) sekreteraren Sara Danius gjort? Hon tillhörde minoriteten av de ”aktade” ledamöter som ville få bort Katarina Frostenson, som naturligtvis skulle ha avgått frivilligt i ett tidigare skede. Då hade man sluppit avhoppen från Klas ÖstergrenKjell Espmark och Peter Englund. Och då hade definitivt Sara Danius förstås också varit kvar.
     Nej, Svenska Akademien har verkligen inte visat på varken snille eller smak i den här smutsiga affären. Det står på Akademiens egen hemsida att valspråket på 1700-talet hade en något annan innebörd än nu: snille betydde ungefär ”talang, begåvning”, och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga. Dessa utvidgningar av valspråkets betydelse gör att beteendet från herrar ledamöter befinner sig än längre från stadgarna. Omdömesförmåga? Jo, jag tackar jag!

Böter för semla

 LAG OCH ORDNING.
Förr kunde det minsann inte slarvas med att sälja semlor när som helst – och inte till vilka hutlösa priser som helst. Nä, då fick man inte sälja semlorna flera veckor innan fettisdagen och sätta ockerpriser.
     Det visar ovanstående klipp från Göteborgs-Tidningen 1952. Då bestämde något som heter Jordbruksnämnden över semlans öde. Det var förstås innan marknadskrafterna släpptes helt lösa, på både gott och ont. Det var också en tid när varken surströmming eller kräftor fick köpas före bestämda datum. Nu hittar man ju dessa delikatesser året runt i affärernas diskar.
     Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger bara att det var – annorlunda…
semla, förbud, ockerpris, böter, kräftor

Kobra i döden

 DÖDSSYMBOL.
Ibland kollar jag genom dödsannonserna, mest för att kolla igenom illustrationerna. De kan säga en del om den avlidne. Men en röd kobra-telefon? Vad säger den?
   Kobran finns med i söndagens DN i en dödsruna för Birgitta, född 1937. Det ger mig liksom inte direkt en tydlig bild över henne som människa. Andra vanliga illustrationer – som Hammarbyflagga, kamera, segelbåt, häst eller katt – berättar en hel del av hur omgivningen ser den döda anförvanten. Men en röd kobra? Jobbade Birgitta som telefonist, var hon anställd av Televerket eller en skvallerkäring som alltid satt i telefon? Ja, det är inte så lätt att avgöra.
   Frågan är vad en annan kommer att få för symbol efter döden. När Döttrarna var små tyckte de att jag skulle ha en verktygslåda, eftersom jag alltid snickrade och fixade på det gamla 1930-talshuset som vi bodde i då. Men det var ett tag sedan. Undrar hur de ser på en nu?
döden, symbol, kobra, Hammarby