Amatörernas festkväll

 PARTY I HÄVERÖDAL.
Jag skiter i "Grevinnan och betjänten" på SVT och jag skiter i Jan Malmsjös deklamerande av Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” från Skansen vid 12-slaget (tacka vet jag förresten Georg Rydeberg som var den förste att börja traditionen med uppläsning i direktsänd TV 1977). Jag skiter definitivt i att gå ut på krogen för att fira nyår. Det har jag nästan alltid gjort. Låt amatörfestarna gå ut och fira, det är inget för mig.
     Jag har faktiskt gjort ett par undantag genom åren. Första gången, i början av 1980-talet, var när Exfrun och jag bodde i Falun och vi firade på Grand Hotel i Dalarnas huvudstad (enligt faluborna själva vill säga). Det var faktiskt rätt kul. Två starka minnen har jag av den kvällen: Det första var när jag var uppe på dansgolvet och alla helt plötsligt började dansa ”Fågeldansen”, inklusive alla konstiga steg. Jag bara stod där, jag hade faktiskt aldrig sett ”Fågeldansen” på TV, men det hade tydligen alla andra gjort. Det andra minnet var den där underbart sexiga bruden som bjöd mig på whisky när jag på småtimmarna satt i baren och klinkade på pianot. Hon visade, genom att dra upp kjolen, att hon hade äkta strumpebandshållare och hade det inte varit för exfrun hade natten kunnat sluta på ett helt annat sätt.
     Andra nyårsfesten på lokal var faktiskt häromåret på Hotell Ferrum i Kiruna. Där var bara packade ungdomar, så vi (Gumman och jag, Barnskötaren med maken Vägarbetaren) tog oss ned till Mommas krog i stället där vi festade med någorlunda jämnåriga. Gumman blev förresten uppvaktad av en same, som jojkade en kärlekssång i hennes ena öra. Så kan det gå när man besöker Lappland.
     Annars har vi firat nyår hemma eller hos kompisar. I lugn och ro, med god mat och bra musik. I år går vi ifrån detta. Vi ska fira på hotell i Häverödal, strax utanför Hallstavik. Gumman och jag upptäckte detta lilla Fawlty Towers-liknande hotell i somras när vi sov över efter att ha sett en hemmamatch med Rospiggarna och har lockat med oss fem andra par som vill göra något annorlunda. Så vi proffsfestare väljer i år trots allt att fira på lokal, fast det blir ju ganska intimt ändå.
nyår, Jan Malmsjö, George Rydeberg

Att göra-lista 2013

 SPRUCKNA LÖFTEN.
Jag har aldrig varit särskilt bra på nyårslöften. Det där med att lova att börja motionera regelbundet, banta, sluta röka eller dra ned på spriten har inte varit min grej. Andra håller ju på med sådana löften har jag förstått. Och det sägs att träningslokalerna aldrig är så fulla som de två första veckorna i januari. Men sedan går det förstås utför; gymmen blir allt glesare och glesare på folk, den första ciggen tas vid en fest den där helgen i januari efter årets första löning, natten avslutas med den vanliga sängfösaren – ett stort glas whisky tillsammans med en näve kaloristinna jordnötter.
     En nyårsafton bestämde vi i familjen att vi skulle tala om vad vi personligen skulle satsa på. Ska inte du satsa på att ha lite mer egen tid? föreslog Gumman mig. Jag vet inte om det var av omtanke om mig eller om hon ville slippa se mig så mycket, men sanningen var då (och är fortfarande förresten) att hon var/är bättre på att hitta på grejer på sin fritid. Sant var också att jag ägnade lite väl mycket tid hemma (det här var när Döttrarna fortfarande var små, sådär 10–12 år). Jag tyckte det var en bra idé, även om det senare visade sig att jag ändå inte hittade på så mycket. Jag gick i alla fall en nybörjarkurs i munspel (som inte ledde till någon fortsättning) och drog ut till stugan själv några helger. Bra så. Vad jag ska hitta på 2013 har jag egentligen ingen aning om. Ska väl vara det vanliga kanske: jobba mindre, dricka mindre och satsa mer på en aktiv fritid. Men ta det absolut inte som ett nyårslöfte!
nyår, löfte, banta, röka

Den sista färden

 JON VOIGHT FIXAR SKIVAN.
I dag fyller Jon Voight 74 år. För yngre är han väl mest känd som pappa till Angelina Jolie. För mig är han först och främst det manliga fnasket Joe Buck i cowboykläder i filmen ”Midnight Cowboy”, en naiv lantis som kommer till New York och tas om hand av den haltande och hostande rollfiguren Ratso Rizzo ypperligt gestaltad av Dustin Hoffman. Dessutom fastnade ledmotivet ”Everybody´s Talking” med han med det svenskklingande namnet Harry Nilson. Filmmusiken kommer man också ihåg från Jon Voights andra stora film, ”Den sista färden” (”Deliverance”). Banjoduellen är en av de bästa instrumentala filmlåtarna genom tiderna, tycker jag. Intrigen är också suverän. Den byggs upp kring Burt Reynolds machofigur som leder sina stadsvänner på en kanotfärd nedför en flod som senare ska dämmas upp inför ett kraftverksbygge. Helt otippat blir det ändå inte Reynolds utan Jon Voight som blir den som till slut lyckas få gänget i mål efter hårda strider med de lokala rednecksen.
     Förutom sin roll som den rullstulsburne Vietnamveteranen i ”Hemkomsten” (”Coming Home”) har Jon Voight spelat i en hel del drös med filmer – samtliga inte speciellt minnesvärda. Men för ”Midnight Cowboy” och ”Den sista färden” är han väl värd att uppmärksammas på sin födelsedag. Jag såg båda för cirka 40 år sedan när de kom upp på de svenska biograferna, och jag passar på att se dem igen så fort de dyker upp på någon reklamfinansierad TV-kanal.
Angelina Jolie, Burt Reynolds,

Ung mans död

 DEN DJUPASTE SORG.
Så kom beskedet vid 21-tiden i går kväll, via SMS från min Storebror. Hans enda barn hade dött, endast 32 år ung. Jag visste inte förrän dagen före julafton att Brorsonen var sjuk överhuvudtaget, då Storebror ringde och gav det chockerande beskedet. Tydligen hade förloppet gått snabbt. Det började med cancer i levern, som spridde sig till hjärnbarken. Ett oerhört tragiskt besked. Jag valde att inte berätta om kusinens svåra sjukdom för Döttrarna förrän på juldagen, när jag körde dem till bussen som skulle ta dem in till Stockholm för ”hemvändarfirandet” på kvällen. Jag ville inte att de dystra nyheterna skulle lägga sig som en deprimerande skugga över julafton – denna normalt sett glädjens högtid. 1980 var jag, och dåvarande Frun, hans första barnvakt. Sedan han blev tonåring och vuxen har jag tyvärr inte haft någon fortlöpande kontakt med honom; det blir lätt så i vår familj som inte direkt är känd för att hålla släktbanden intima och levande. Ett oerhört slag är det förstås för alla, och inte minst för Storebror och pojkens Mamma, som brorsan skilde sig från redan när grabben bara var några år.
     Storebrorsan kom till oss efter att ha lämnat sonen på dödsbädden och han och jag satt och snackade till 02.30 i natt. Han hällde i sig whisky, vilket förstås är helt legitimt i den situation som han befinner sig i. Det var förresten första gången på 15 år som han drack sig berusad. Hoppas han kunde sova. Hur går man egentligen vidare med ens liv när ens barn dött? I min omgivning har nu tre barn dött ifrån sina föräldrar under kort tid. För tre år sedan mördades Redaktörens 19-åriga Dotter i Paris, förra året dog den 23-åriga Dottern till Gummans ex i en lägenhetsbrand. Och så nu min Brorson och mina barns kusin. Jag tror inte det finns större sorg på jorden än att tvingas begrava sitt barn. Det borde vara en lag på att barn inte får dö före sina föräldrar. 
ung död, cancer, sorg