Prettot LeMarc

 100 % TOO MUCH.
Peter LeMarc lägger ned musikskapandet. Orsaken är att han anser att det omsorgsfulla arbete han lägger ned i studion försvinner när hans musik spelas på strömningstjänster. På sitt Instagram-konto skriver han:
     Sedan kommer resultatet ut som en streamad fil där bara 90 procent av informationen på inspelningen finns med, avlyssnas kanske i ett par rätt pissiga lurar ur en telefon. Nej, det är inte min grej. Därför tar jag en paus på obestämd tid.
     Snacka om att ”Mannen som gav kajalpennan ett ansikte” är pretto! Han ska väl fullständigt skita i hur vi lyssnar på musik. Tänk om artisterna genom tiderna resonerat likadant. Hade jag då inte fått spela musik på vår helt kassa radiogrammofon när jag var liten? Eller på min lilla, plastiga grammofon? Eller på min monospelare när finsmakarna lirade på sina stereos? Eller på mina hembyggda, gigantiska högtalare av spånskivor som jag byggde med hjälp av elektronikkunniga Beppe och som ärligt talat lät som skit?
     Jag lyssnar numera alltid via Spotify och jag struntar totalt i om jag missar 10 procent i ljudkvalitet i mina ”pissiga” lurar. Det ska också Onkel Fester strunta i. Och vem tror han egentligen han är, en nutida Mozart eller Beethoven? Jag struntar totalt i de missade 10 procenten och som det känns nu missar jag även gärna de övriga 90 procenten av LeMarcs musik som vi tydligen kan uppfatta.
PRETTO, LEMARC, SKIT, PISS, KAJALPENNA, MOZART?

CCR to the Death

 WHEN IT’S OVER.
Jag gillar kyrkogårdar. När jag var i Kalmar vandrade jag förstås runt bland gravstenarna på stadens kyrkogård. Hittade en väldigt speciell som också väckte känslor. Det är en hälsning från barnen till sin ”älskade pappa” som dog när han var 67 år.
     Det framgår inte om det var barnen som valde en strof ur en Creedence Clearwater Revival-låt, eller om det var en önskan från deras pappa. Hur som helst står strofen där:
When it´s over so the say
it´ll rain a sunny day
I know
shining down like water
     Jag kände genast igen textraderna. De är plockade från låten Have You Ever Seen the Rain?, från LP:n Pendulum (1970) och var en av två låtar som släpptes som singlar, den andra var Hey Tonight.
     Musik betyder oerhört mycket för mig, och jag gillar också CCR. Uppenbarligen betyder musik också mycket för den sorgedrabbade Kalmar-familjen.
gravsten, musik, sorg, Creedence, älskad pappa

Jack V på sopplunch

 MUSIKALISK SOPPA.
Tänkte möta våren i Kalmar. Det gick så där. Möttes av värsta regn- och snöovädret (”mesta vintern på hela vintern” som Infödingen förklarade det). I stället för en god bok på en solig parkbänk fick jag hitta på en massa annat i denna för mig obekanta stad. Det gick desto bättre.
     Köpte biljett på Vallens soppteater där Jack Vreeswijk (som ersatte planerade Cajsa-Stina Åkerström) tillsammans med utmärkte gitarristen Love Tholin spelade en lunch, mest underbara låtar av pappa Cornelis. Där satt jag i en fullsatt lokal tillsammans med ett 60-tal andra dagdrivande åldringar.
     Hann också med mycket annat under veckan, medan Gumman var på kurs vid brofästet till Öland: Guinness på Lilla Puben (stammis redan kväll tre när Tatuerade bartjejen började hälla upp svartskummet innan jag hunnit beställa), Staro på Park Hermina (Robert Gustavssons nya investering, vad är det för fel på Schövdeee?), titta på en trebent häst, gå runt skyttevallen på försvarsborgen Kalmar slott, simma i badhuset, Murphys Irish Stout på Krögers, klippa och tunna ut min kraftiga kalufs hos lokal frisör, vegluncher uppe på Porten med panoramautsikt över en park och Kalmaranstalten, ta lokala Ängöl vid brasan i källarvalven på FF:s Bar & Litet kök och snacka med trevlige grekiskfödde ägaren Fotis, ta en vinterpromenad längs stranden och runt city veckans enda soliga dag, käka pasta och prata om Napoli med ägaren på krogen Ernesto, blandade uppträdande av unga sångtalanger inför Idol-redaktionen på Satan i gatan, jam på ett ödsligt (jag var enda gästen) Söderport där bartendern hoppade in på gitarr, bra boende på Slottshotellet där middagar ingår i rumspriset och där en riddare står vakt i korridoren och skrämmer slag på en (redrum), dambesök vissa kvällar (kursande Gumman) och utåtriktade och mycket vänliga Kalmarbor, även om alla låter som Raskens. Är nog idé att dra hit en sommarvecka någon gång.
VREESWIJK, ÖL, IDOL, ROBERT GUSTAVSSON, TREBENT HÄST, JAM, KALMAR

Ohlsons feltänk

 INTE ALLS DUKTIG.
”Varje kvinna bör ha 100 000 på banken”, lyder rubriken på Birgitta Ohlsons debattartikel i Dagens industri. Detta skulle liksom vara en del i kvinnornas frigörelse apropå kvinnodagen då förstås. Var kvinna sin egen lyckas smed, antar jag riksdagsledamoten Ohlsson tänker – i sann liberal anda.
     Jag minns när jag var liten när Modern kom hem från jobbet en dag och var riktigt förbannad på en av sina arbetskamrater. Kvinnliga arbetskamraten hade sagt att hon alltid såg till att ha ett sparande på banken på minst en månadslön och tyckte det borde vara självklart att alla hade det.
     – Vem fan har råd att undvara en månadslön om man är lågavlönad, hon vet väl inte hur det är att överhuvudtaget försöka få vardagen att gå ihop, fräste Modern.
     Det samma kan man säga om Ohlssons förslag. Hon verkar vara lika främmande för vanligt folks vardagliga slit som Kvinnliga arbetskamraten.
     Förresten verkar Ohlsson överlag leva i en liberal såpbubbla. Hon släppte nyligen sin bok Duktiga flickas revansch. Läste en rolig recension, skriven av Ann Carlott Alstadt i Aftonbladet:
     Riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons uppmärksammade bok är en av de sjukaste böcker jag läst på länge. Det är obegripligt att denna extremt elitistiska nyliberal betraktas som en vänsterhjälte. Att ett gott renommé är lika svårt att bli av med som ett dåligt kanske kan förklara att recensenter som ändå invände mot hennes ekonomiska liberalism rakt av köpte själva förpackningen; en blandning av självgod trivial- och peppfeminism i kombination med en skruvad verklighetsuppfattning. 
SJUK BOK, NYLIBERAL, BIRGITTA OHLSSON, KVINNODAGEN, LÅGAVLÖNAD