Flintisar på rummet

31/5-17

BALDHEADED LENA.
De har kommit lite längre i behandlingen, förstår man när man ser de två gubbarna som ligger i behandlingsrummet på Hematologiska på Karolinska sjukhuset i Solna. De är bägge flintskalliga. Gumman, som ligger i den tredje av fyra sängar, har fortfarande håret kvar. Men så är det också hennes första cellgiftsbehandling.
     Det började med en knöl i tandköttet, som den förutseende Tandläkaren tog ett vävnadsprov på i samband med att han drog ut en av Gummans hörntänder. För drygt tre veckor sedan kom så beskedet: Cancer. Högaktivt B-cellslymfom – en slags blodcancer vad jag förstår. Knölen är en tumör. Men röntgen visade inte på några fler tumörer i lymfsystemet, som tur är.
     Dag 1 i dag alltså. Under 12 veckor ska behandlingen pågå, giftkurer varannan vecka. Kroppen slås ut, så det blir verkligen en annorlunda sommar. Peruk är beställd (även om jag lite försiktigt påpekade att det kunde vara lite spännande med en flintskallig fru, och jag började till och med att nynna på Lovin Spoonfuls 1960-talshit Baldheaded Lena). Biverkningar för Gumman men förstås också ångest för henne, mig och inte minst Döttrarna.
     Fast det är skönt att behandlingen äntligen påbörjas. Frustrationen över att tvingas vänta på att försöka få bort tumören, som fortsatt växa, utan åtgärder har varit jobbig.
     Nu håller vi bara alla tummarna!
cancer, Karolinska, flintskalliga, ångest tumör, peruk

Bilar på Stadshotellet

 ROSA-VITT-GRÖNT GODIS.
Var på jobbresa i Ljungby häromdagen. Snacka om att ligga vid sidan av allfartsvägarna – i alla fall om man utgår från Stockholms central. Tåget söderut stannade i Alvesta, som är en riktig håla. Jag hade en dryg halvtimme på mig och letade och letade efter ett ställe att ta en pilsner på. Hittade till slut ett hotell som heter Rådmannen där jag hann dra i mig en flasköl innan jag hoppade på bussen och en timmes resa till den gamla industriorten Ljungby. Där kan man snacka om en lantlig resa, faktiskt ganska avkopplande där bondgårdarna avlöstes av små byar.
     Framme i Ljungby checkade jag in på Hotel Terazza (f d Stadshotellet) och fick ett hyfsat men jävligt varmt rum. Ut på byn för att leta pilsner- och matställen. Fanns faktiskt några att välja på. Återvände ändå redan runt 20.00 till rummet; måste vara fräsch inför mötet dagen efter som startade redan 09.00. Somnade svettig med kabel-TV:n på låg volym.
     När jag skulle checka ut frågade Receptionisten om jag hade tagit något i minibaren på rummet. Jag fick tänka efter. Nej, tror inte det. Det enda jag druckit var en medhavd bruk Mariestads Old Ox. Men, vänta lite. Ärligt, men ändå lite skamsen, svarade jag:
     – En påse bilar.
     Jovisst har man tappat stinget lite, när det enda man får i sig från minibaren är en godispåse från Ahlgrens.
AHLGRENS BILAR, LJUNGBY, MARIESTAD, SKAMSEN, MINIBAR

Simon Templar dead

 THE SAINT, FOREVER.
Roger Moore dog i dag. För de flesta, yngre, är han väl mest känd som James Bond i inte mindre än sju av 006-filmerna. Visst var han bra, men jag har ändå alltid föredragit Sean Connery, tuffingen!
     Men för mig är, och förblir han Helgonet, ja alltså deckarserien med huvudfiguren Simon Templar. Han var min barndoms stora deckarhjälte. Totalt var han med i otroliga 118 avsnitt. Bara knappt hälften av dem, 47, var i färg. Det säger väl mycket om hur gammal serien, och jag, är. Helgonet var en brittisk TV-serie 1962–1969 och kördes då också i svensk TV, svartvit förstås. Den, och Simon Templar, var mycket populär. Och så körde han ju en svensk bil dessutom, en vit Volvo P1800. Vilken blågul själ kan motstå detta? Dessutom var han ju med i Snobbar som jobbar i början av 1970-talet, i par med Tony Curtis. Den serien var också bra!
     So, RIP Sir Roger Moore! Hoppas du får en permanent gloria.
tuffing, James Bond, Helgonet, Tony Curtis, död

Skitbanken Nordea

 TACK FÖR KAFFET!
Nordea ska tydligen flytta huvudkontoret utomlands från Stockholm, och arbetstillfällena tar de väl också med sig. Skälet är en ny typ av banskatt, som tydligen heter resolutionsavgift, som ökar kostnaden för banken med cirka fem miljarder kronor per år.
     Det är lite väl magstarkt, tycker jag. Speciellt med tanke på att Nordea gjorde vinster på 40 miljarder förra året (medan vi sparare fick 0 % i ränta!). Och, ännu mer speciellt, med tanke på att det var svenska regeringen – läs svenska folket – som räddade Nordea från konkurs under bankkrisen i början av 1990-talet. Då pumpade staten/vi in 65 miljarder till Nordbanken (som Nordea hette då), vilket gav oss skattebetalare en slutlig nota på 45 miljarder.
     Tack för kaffet, liksom. Man tycker ju att storbanken borde ha råd med en extra kostnad tillbaka till oss/staten på fem miljarder. Men tydligen inte. Kapitalismen visar sitt råaste ansikte. Och skulle man någon gång få för sig att starta eget skulle man nog satsa på bank. Systemet verkar funka som sade om bönderna förr i tiden: Får de in säden får de barnbidrag, slår skörden fel så får de sädesbidrag.
skitbank, kris, vi skattebetalare står för notan