McCain och Snobben

SNOBBIG SENATOR.
Den amerikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten, republikanen John McCain, besökte ju Sverige i dag. Och det blev en hel del hallå i media. När jag träffade honom 2003 på Snobben-museet i Kalifornien var jag ensam i ett av rummen med Snobben-teckningar, när McCain med livvakt och en representant för museet plötsligt dök upp. McCain nickade till mig, jag nickade tillbaka. Jag kände igen honom från TV, en liten ljushårig gubbe.
     Stället heter egentligen inte Snobben-museet utan det mer högtravande Charles M Schulz Museum and Research Center. Gumman, Döttrarna och jag hade bilat dit. Det ligger strax norr om den välmående och trista staden Santa Rosa, där vi bodde en månad i en fantastisk villa – ja, eller snarare en förvuxen, stor och modern skogskoja – efter att ha bytt bostad med en familj via en organisation som heter Intervac.
     Sade jag förresten att Jean Schulz tog emot oss och gav en liten snabbguidning? Hon är änka till den store Charles M. När vi var där var museet bara ett år gammalt. 
Snobben, McCain, senator, gubbe, änka, museum, hälsade, livvakt,

Ovän på Facebook

SMYGRASISTISK EX-KOMPIS.
Jag har sagt upp bekantskapen med den fotbollstokige Bajaren på Facebook. Alla hans delningar av främlingsfientliga tyckanden blev för mycket. Det är inte så att Bajaren är uppenbart och tydligt rasistisk; han låter i stället andra tyckare föra hans talan. Ärligt talat är inte heller de delade tyckarna uppenbart rasistiska, utan snarare förrädiskt och försåtligt smygande åsikter av både kända och okända åsiktsmaskiner. Kommentarerna däremot är otäckt råa och rasistiska.
     Jag skickade ett meddelande till Bajaren innan jag avslutade vänskapen. Tyckte jag behövde förklara mig. Jag tog upp det faktum att jag tidigare uppfattat min gamle arbetskamrat som en medkännande person och att jag inte förstått vad som hänt med denne numera skalliga person med de snälla ögonen. Kanske har han hamnat i fel grupp i Bajen Fans och låtit sig påverkas av deras rasistiska åsikter, för även om Bajaren är en stor och vältränad person så är han osäker och tyvärr lätt påverkbar av sin omgivning.
     Hur som helst vill jag inte ha rasister i min omgivning, vare sig det är på nätet eller i det verkliga livet.
Bajen Fans, rasistisk, fotbollstokig, åsiktsmaskiner, skallig

Billigare snus tack!

 BÄTTRE ÄN CIGG.
För cirka 20 år sedan slutade jag röka och började snusa på heltid (tidigare var jag en blandmissbrukare). Det är ju för fasen farligt att röka! Men snus är mycket, mycket bättre. Jag blundar liksom för de eventuella skadliga effekter som snusbruket kan medföra, kanske, liksom – och sticker huvudet i sanden.
     Därför blir jag alltid glad när det dyker upp något som talar för snusets fördel. Och det har det nu gjort. Denna gång gäller det skatten på tobaksvaror. Forskare vid Ottawas universitet i Kanada vill att snus ska vara betydligt billigare än cigaretter. De bör helt enkelt beskattas efter hur farliga de är, menar forskarna, som tycker att cigaretter borde beskattas mycket hårdare än så kallade ”lågriskprodukter” – som snus alltså.
     Och Dagens Industri hänger på i dagens ledare som har den trevliga rubriken ”Sänk skatten på snus”.
blandmissbrukare, snus, röka, huvudet i sanden, lågriskprodukter

Mozart och träsmak

 FINKULTUR PÅ SLOTTET.
Jag hade blivit förvarnad av Gumman, som tyckte jag skulle ta med mig en kudde för att bänkarna är så hårda på 1700-talets Drottningholms Slottsteater, vilket mitt beniga arsle har svårt att palla. Det gick så där kan man säga. Biljett-tjejen förbjöd mig att ta in kudden och hänvisade i stället till garderoben. Varför? Brandfara, hävdade hon. Det kändes lite löjligt att lämna in en kudde i garderoben, men vad göra?
     Det var också lite problem innan avresan till Drottningholm. Jag hade en rutig skjorta och slitna blåjeans. Det gick inte an på opera, tyckte Gumman. Hon drog fram ett par chinos och ställde sig att stryka en skjorta åt mig – vilket hon aldrig tidigare gjort under vårt 29-åriga förhållande. Det är tydligen viktigt det här med finkultur.
     Vi hade fått biljetter till operan Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart. Inte illa. Jag gillar Mozart och jag älskar gamla historiska miljöer. Vi hade fått de hett åtråvärda biljetterna genom Gummans Ridkompis, som råkar vara gift med Klarinettisten som spelar på sådana här tillställningar (tydligen är hans hemmaplan Folkoperan på Söder). Det var bara att tacka och ta emot.
     Den här föreställningen har fått översvallande recensioner i både tidningar, radio och TV. Och jag förstår varför. Sceneriet och de internationella sångarna var fantastiska. Tänk bara att få se en opera av 1700-talets mästare Mozart i en 1700-talsmiljö. Fantastiskt är ordet.
     Tyvärr är operan väldigt, väldigt lång. Och redan i början av första akten bränner de av de bästa låtarna. Resten är faktiskt inte så bra, rent låtmässigt alltså. Och inte blir det bättre av att man bara önskar att det ska ta slut så att man, efter att ha försökt hitta 100 olika ställningar för att undvika smärtorna i baken, kan resa sig upp i sin fulla längd och pusta ut. Storyn är också lite träig, det är som en sängkammarfars – fast med musik. 3,5 timmar (!) tog det hela, inklusive en vinpaus. Det är långt när man har ont i arslet.
     Mozart yes. Drottningholmsteatern också yes – men aldrig en gång till med de plågsamma bänkarna!
träsmak, opera, Mozart, slott, löjligt, succé, smärtor