Fred med potatiskrig

 

 BEFRIELSEDAGEN.
Potatisarna flög över det höga planket, som skiljde de nybyggda bostadsrätterna på andra sidan och de ruckliga trähusrucklen på vår sida med utedass på gården. Det var sillunch utomhus på båda sidorna, stekhet sol och värme. Och det var sista april. Och det var Uppsala, där Valborgs-firandet är det största och värsta i hela landet.
     På vår sida planket firade vi egentligen något helt annat. Vi firade att Vietnam-kriget äntligen var slut. Den 30 april var dagen när den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon föll och den sista helikoptern lämnade taket på den amerikanska ambassaden, dagen när det 30-åriga blodiga Vietnamkriget tog slut och USA:s sargade och stukade imperialiststyrkor tvingades bort för att återvända till sitt hemland. Den 30 april 1975 markerade ett efterlängtat slut på vietnamesernas långa lidande.
     Klart att det var värt att fira, tyckte vi. Och vi satte upp FNL-flaggor och affischer på rivningkåken och på vår sida det höga planket. Vi jublade och sjöng Internationalen och andra vänstersånger, vi ropade Leve FNL vid varje snaps. Detta retade folket på andra sidan planket, de började sjunga amerikanska nationalsången och den svenska Kungssången och började skrika glåpord om ”kommunistjävlar” till oss. Det dröjde inte länge förrän de kokta färskpotatisarna började hagla över planket. Vet faktiskt inte vilken sida som började. Men potatiskriget tog snart slut; vi behövde ju för fasen själva potatis till sillen.
     Studenten, Typografen och jag kvartade hos Linjearbetaren där på Repslagargatan. Pissade gjorde vi i slasken, vi orkade inte släpa oss ned och upp för trapporna till lägenheten på övervåningen. Sent på kvällen slocknade Studenten och Linjearbetaren. Då kom Typografen på att vi skulle riva den barriär mellan klasserna som det höga gårdsplanket utgjorde. Vi snodde Linjearbetarens bilnycklar, gick ned på gården och öppnade raggarbilens baklucka, plockade ur reservdunken och skulle just till att öppna locket för att skölja bensin över trästaketet när fönstret på övervåningen öppnades och den skäggige Linjearbetaren vrålade:
     – Ge fan i dunken och ge fan i min bil!
     Vi blev så paffa att vi gjorde precis som Linjearbetaren beordrat.
     – Fan, ni kunde ha tänt eld på hela kvarteret, sade Linjearbetaren dagen efter när vi samlat ihop oss i hans kök till någonting som man med bästa välvilja skulle kunna kalla frukost.
     Och det hade han förstås rätt i, insåg vi med skammens rodnad på våra kinder. Men firandet över freden i Vietnam fortsatte i alla fall även denna dag, den 1 maj 1975.
FNL, kommunistjävlar, utedass, potatiskrig, eldsvåda, pissa i slasken

Grattis, jazzgubbe!

 

 DET SVÄNGER OM GUBBEN.
Toots Thielemans fyller 93 i dag, det måste verkligen uppmärksammas! Jag har alltid gillat den här munspelande belgaren. Jag såg honom i svartvit TV på 1960-talet och jag har följt hans svenska karriär med samarbetet med HasseåTage och Beppe Wolgers – Toots skrev musiken till filmen Dunderklumpen, bara en sådan sak alltså. Dessutom har han ju spelat med en drös av kända jazzmusiker, som Miles Davis, Charlie Parker, Oscar Peterson, Sonny Rollins och – Monica Zetterlund.
     2010 släpade jag med mig Gumman till Berwaldhallen i Stockholm där Toots skulle uppträda.
     – Vad hette han sa du? undrade Gumman, som är några år yngre än jag och inte hängde med så mycket av musikscenen på 1960-talet.
     När jag förklarade, så förstod hon mitt intresse av att vilja se denne legend innan han trillar av pinn. Den då 88-årige vithårige gubben med kulmage, klädd i svart och de vanliga svarta, stora glasögonen leddes fram för att ta plats på en stol mitt på scenen bredvid ståbasisten, pianisten och trummisen. Han flåsade i mikrofonen när han hälsade oss välkomna. Jag tänkte herregud, hur ska det här gå? Han orkar knappt gå och verkar astmasjuk, hur i helsike ska han orka frambringa några toner ur munspelet?
     Jo, jäklar vad fel jag hade. Han blåste i sitt kromatiska munspel på sitt mjuka och luftiga sätt så att det stod härliga till. Det var som om han väcktes till liv när han spelade. Keep on swinging, Toots!
astmasjuk, munspel, Miles Davis, Beppe, Charlie Parker, Monica Z, legend

Rockiga söndagar

 SYDSTATSROCK? AKKURAT!
Gumman tillsammans med Åkaren och Sekreteraren hängde med och såg livemusik i söndags: The Statesboro Revue – ett band som spelar sydstatsrock och americana. Det är ett hårt turnerande band som de senaste sex åren haft över 1 500 spelningar – bara i USA. I Europa har de varit några gånger också. Och att de är ”Road Warriors” märktes; de var helt enkelt jäkla bra och svängiga på scen. Att de sedan inte har tillräckligt starka egenskrivna låtar är en annan sak.
    Konsert på söndag? Jo, det är vad som gäller på Akkurat, krogen vid Slussen i Stockholm med de många öl- och whiskysorterna vid Slussen. Här kan man gå med i en whiskyprovning, som exempelvis Islay: för dig som tycker om rökigare, torvigare whisky. Här kan man på hemsidan också följa senaste ölnyheterna, som exempelvis:
Efter den fantastiska succén med Fatboy, så fortsätter samarbetet med Oppigårds och Gänställer. Denna gång är det Björns gamla Oppigårds Slåtteröl som bryggts av Andreas Gänställer i Tyskland.
     Jag har inget emot vare sig whisky eller öl, men någon finsmakarnörd är jag inte och lär aldrig bli. Jag nöjer mig med Brooklyn Lager, en råbiff och så söndagsmusiken. Inget inträde, insläpp klockan 18 och slut vid 22-tiden. Det passar mig. Här har jag tidigare exempelvis sett Deadman, Eilen Jewel och Royal Sothern Brotherhood, check them up!
    Efter sex öl (Åkaren är en jäkel på att tillkalla servitrisens uppmärksamhet) kände jag mig lika mör som den råbiff jag käkat. Gumman tyckte det var lika bra att ta en taxi och skippa tunnelbanan. Och det hade hon nog rätt i. En konsertkväll är ett bra sätt att hylla vilodagen, tycker jag.
whisky, öl, sydstatsrock, råbiff, heliga söndagen

Äta Gott minne blott

 

 FAVORITSYLTA.
Kulturskymning vid Fridhemsplan. En av mina favoritsyltor, restaurang Äta Gott på S:t Göransgatan, har klappat igen. Det har den i och för sig gjort tidigare, efter ägarbyten och indragna alkoholtillstånd. Men nu är det verkligen för gott, skylten är nere och nu ligger här en pizzeria – som öppnat och väntar på alkoholtillstånd som ska ”komma snart” som det står på den hemsnickrade skylten som hänger över en av öltappkranarna vid disken.
     Äta Gott var också ett häng för äldre alkoholister i området. Där har jag suttit en och annan gång och lyssnat på gamla stockholmare som snackat om hur det var förr i tiden i stan. Vid mitt första besök, 1981, skulle jag ha lunchpaus i busskörandet när jag såg Janne Halldoff-skådisen Christer ”Bonzo” Jonsson dundra in och dra i sig två snabba stora stark. ”Bonzo” ramlade förresten i fyllan och villan nedför en trappa och slog ihjäl sig 1989 endast 45 år ung. För övriga i dag levande pilsnersugna finns det i och för sig många syltor runt just Fridhemsplan att välja på.
     Var maten då så god som namnet antyder? Nja, det är väl en sanning med modifikation. Om man går in på restaurangkartan.se så är de flesta omdömena tveksamma vad gäller kvaliteten: ”’Biffsteken med lök var inte rolig” och ”Svajigaste stället i kvarteret”,
     Men det var en skön stämning på Äta Gott, så vila i frid.
alkisar, sylta, Fridhemsplan, alkoholtillstånd, Janne Halldoff, svajigt ställe