Skrikande tjejer

 SHUT UP, SHAPAROVA!
Tystnaden vann över skrikandet. Bra det. Såg kvinnliga finalen i Australian Open på Eurosport i morse. Amerikanskan Serena Williams vann mot ryskan Maria Shaparova. Hyfsad tennis. Men det som störde var Shaparovas sjukt höga skrikande varje gång hon slog till en boll, Hur i h-vete kan det vara tillåtet?
     Det sägs att den då topprankade serben Monica Seles var den första skrikaren i världstennisen. I en match mot tyskan Steffi Graf runt 1990 fick hennes skrikande Graf att protestera hos domaren och menade att Seles högljudda ljud var ett sätt att distrahera henne. Tyvärr gjorde domaren inte något åt saken, Hade han stämt i bäcken och förbjudit skrikandet så hade vi kanske sluppit alla efterföljande kvinnliga spelare som med sina stön och skrik förstör sporten.
     I dag, 25 år efter Seles, är det 70 procent av kvinnorna på damtouren som skriker eller stönar. Värst av dem alla är just Shaparova. Hennes skrik har uppmätts till 105 decibel och toppar överlägset tourens lista över skrikande spelare. Det är nästan lika högt som en ambulanssiren (115 db) och en tryckluftsborr (110 db). Man säger att 90 db är en risknivå som inte ska passeras för att undvika bestående hörselskador. Något att tänka på när man känner till att de värsta skrikande tennistjejerna har uppmätts till högre nivåer än 90 db. När man kollar på TV kan man ju sänka ljudet. Men hur står publiken på läktarna ut?
     Varför skriker då de här topptränade tennisspelarna? Ja, den som det visste. De kanske tror att de får större kraft i slagen? Och är de likadana vad gäller kärlekslivet, stön-skriker de också då allt vad de orkar? Stackars deras hörselskadade sänghalmspartners i så fall. 
Shut up, skrikande, stönande, hörselskadade, sänghalmen, tennis

Dags förbjuda tiggarna

 SKRÄPIGA TROTTOARER.
Hey, heey. Pliiiiis.
     Du har väl hört det. Till leda. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Förbjud tiggarna! Extra aktuellt är det nu sedan DN/Ipsos opinionsundersökning visar att invandringen är den näst viktigaste frågan. Var femte person tycker alltså det. Skrämmande!
     Jag har hävdat, och hävdar alltjämt, att det är just tiggarna som är orsaken till svenskarnas ökande negativa inställning mot invandringen. De romska tiggarna finns numera överallt. I småstäderna, här i Stockholms förorter och inne i city. På väg till mitt jobb innanför tullarna passerar jag varje dag fyra tiggare. När de började dyka upp så gav jag en guldtia i veckan. Det har jag slutat med för länge sedan. Tiggarna är för många, de är för påträngande, de är skräpiga inslag i stadsbilden och – framförallt – de ger oss dåligt samvete, trots att Sverige som land ju är frikostigt vad gäller stöd till fattiga länder.
     När nu Norge är på väg att följa Danmarks exempel att förbjuda tiggarna, så kan vi förstås vänta oss en allt större invasion till Sveriges trottoarer och gathörn. Därför måste även vi förbjuda tiggeriet.
     För mig är invandringen inte alls en stor fråga, jag tycker det är självklart att vi öppnar våra gränser för människor i nöd. Sysselsättningen, jobben, sjukvården, miljön och jämställdhet kommer mycket högre på min prioriteringslista. Och det skulle aldrig följa mig in att rösta på SD bara för att jag är trött på tiggarna, jag är alltför påläst för det – till skillnad mot så gott som alla som röstar på det unkna partiet utan att orka eller bry sig om dess politiska program. Däremot tror jag att många av de här slöa icke-tänkande svenskarna retar sig på tiggarna, sätter likhetstecken mellan tiggare och invandring och därefter röstar på SD.
     Jo, jag vill ha bort tiggarna. En anledning är att jag helt enkelt är trött på att se dem och höra deras vädjande röster. Den andra, så mycket större, anledningen är att jag vill ha bort dem för att på så sätt rycka bort ett skäl till varför folk röstar på SD, som ju är det enda partiet som uttalat att man vill förbjuda tiggeriet.
förbjud tiggarna, skräpigt, påträngande, ger SD röster

Stressade ungdomar

UNG OCH PRESSAD.
Fyra av tio unga svenskar (16–29 år) känner sig stressade varje dag eller flera dagar i veckan, enligt en rapport från Ungdomsstyrelsen. Stackars satar! Det är ju så mycket de ska hinna med. Det är att prestera i skolan. Försöka få jobb. Hinna twittra, blogga och instagramma. Känna behovet/tvånget att ständigt vara uppkopplade. Och så mitt i alltihopa ta månadslånga semestrar på någon udda och exotisk plats för att kryssa av ännu en punkt på sin bucket-lista.
     Så var det inte alls när jag var ungdom, ja under 1960–1970-talen alltså. Stress av skola? Knappast, det fanns mycket att välja på där man nästan alltid lyckades komma in på något sätt. Stressad av att få jobb? Inte alls, på den tiden var ungdomsarbetslösheten inte ens i närheten av dagens. Nära 25 procent av dagens unga är arbetslös, alltså nästan var fjärde person. Skrämmande siffror. Ständigt uppkopplad? Tror inte det. Då hade ingen jävel hört talas om internet och det var väl bara ett fåtal som kände till något som kallades datamaskiner. Resor till exotiska platser? Nej, inte alls. Min första utlandsresa, som Modern tog med mig på, var till ön Sylt i Östtyskland – där det förstås inte var ett dugg exotiskt. Sedan var det Mallorca, Kanarieöarna eller italienska Rivieran. Sandstränder, värme och bad – inte ett skit exotiskt det heller. Bucketlist? Skulle inte tro det heller. Det var plugga–jobba–Svenssonsemestra för hela slanten. Världen, och utbudet, var liksom inte så stor på den tiden.
     Jag skulle inte för allt smör i Småland (som man sade förr i tiden) vilja byta min ungdom mot situationen som dagens unga befinner sig i. Det är tvärtom så att jag tycker synd om dem med alla krav som finns.
pressade unga, prestera, uppkopplade, skrämmande, exotiskt, att göra-lista

22 miljoner på kontot

  MYNDIGHET ATT SE UPP MED.
Tack, Skatteverket! 22 miljoner trillade en dag in på ett par kompisars företagskonto. Felaktigt utbetalade förstås. Vad göra? Långsäljaren och Rundsäljaren tog sig en ordentlig funderare. Släppa allt och flytta utomlands var förstås tanke nummer 1. Men familjerna då? Långsäljaren hade just träffat en ny flickvän som han inte ville lämna. Rundsäljaren tyckte sig inte kunna överge sin fru och deras fyra små barn. Glimten av det sorglösa livet på varmare breddgrader släcktes snabbt ned på bekostnad av vardagens krassa verklighet.
     Tänkte på detta i samband med senaste dagarnas skriverier om privatpersonen som av misstag fick en halv miljon kronor felaktigt överförda till sitt konto av Tjörns kommun.
     Hur gick det då för Långsäljaren och Rundsäljaren? Jo, efter några dagar kontaktade de Skatteverket och påtalade att verket felaktigt hade betalat ut denna summa pengar i tron att det var momspengar som skulle återbetalas (säljarna drev ett företag där de hjälpt utländska företag med konferenser etc förlagda till Sverige att återfå inbetald moms). Skatteverket uppskattade säljarnas ärliga initiativ. Efter cirka en månad var alla byråkratiska turer avklarade och pengarna återförda till Skatteverkets konto. Långsäljaren och Rundsäljaren suckade, både i glädje över att felet nu rättats till och i sorg över att de inte tog sitt livs chans att bara dra.
     Men historien tar inte slut här. Ytterligare en dryg månad senare kom ett räntekrav från Skatteverket på närmare cirka 70 000 kronor. Tack för kaffet liksom, ärlighet vara längst och yadayada. Fast efter lite skrivande hit och dit lyckades Långsäljaren och Rundsäljaren till slut få Skatteverket att dra tillbaka sitt krav. Verkets vision är förresten ”Ett samhälle där alla vill göra rätt för sig”. Jojo. Och om man gör rätt för sig så får man uppenbarligen bara skit för det.
22 miljoner, felaktigt inbetalda, sorglöst liv, utomlands, moms, krav