Kent-sekten

 ÜBER-PRETENTIÖSA JOCKE.
Jag bloggade för ett tag sedan att det tyvärr är många stora musiker som dött under 2016 men att det ändå finns en positiv död: Att Kent lägger av. Efter att, bitvis, ha sett SVT:s dokumentär – i två delar! – om detta band är jag ännu mer övertygad.
     Kent är ett riktigt tråkigt band, med riktigt tråkiga bandmedlemmar, tråkiga låtar, trista arr, en sömnaktig sångare. Det som slår mig mer än tidigare är att det också är ett sektband. Fansen är otroligt jävla insyltade i detta band. Det skulle lika gärna kunna vara Livets ord. Bara en sådan sak när de uppträdde på Stadion och ville att alla skulle klä sig i vitt. Och alla gjorde det! Snacka om sekt! Till och med Jocke sade att det var sektliknande. Se där, en plötslig insikt hos företrädaren för sektledarna.
     Good night, Kent. Jag kommer fan inte att sakna er.
Kent, pretensiösa, sekt, lägg av!,

Bergmans goda vilja

 KÄNSLOSTARKT.
Ja, varför de skickade mig för att recensera Ingmar Bergmans film Höstsonaten i Östersund 1979 vet jag inte riktigt. Antagligen berodde det på att det inte fanns någon annan tillgänglig just då. Jag jobbade tillfälligt på Länstidningen. Jag gillade inte Bergman; tyckte att han bara beskrev en massa fjantiga, känslomässiga överklassmänniskor. Jag hade redan innan jag gick till biografen bestämt mig för att såga filmen.
     Men, när jag såg filmen så var jag lite halvknäckt. Bergman tog upp känslor som var helt universella – överklass eller inte. Och Ingrid Bergman var lysande i sin roll som världspianisten som övergett sina barn. Jag kom tillbaka till tidningen och skrev en positiv recension. Den hade jag inte sett komma.
     Och i kväll ser jag om den i SVT2, 37 år senare. Och jag är lika imponerad i dag. Även om jag fortfarande inte tål Liv Ullman, som spelar Ingrid Bergmans dotter.
känslor, Bergman, tål inte, lysande, recension, SVT2

Liten skit i världen

 VINTERGATAN.
Man är bara en liten skit i den stora världen. Det var min tanke när jag gick ut på tomten för att slå en drill. Här, på Väddö, i vår stuga, är det beckmörkt. Och på himlen är det gnistrande stjärnklart. Det ser man aldrig i Stockholm, där det alltid är upplyst av belysning så att man inte ser stjärnorna.
     Det är något att tänka på. Människans litenhet i stora universum. Och tänker man så, så blir ens egna problem jävligt små.
stjärnklart, inte i Stockholm, liten skit, jävligt små

Blå bluesdag

 DÖD LEGEND.
Vad i h-vete! Hörde just att Sven Zetterberg har dött. Den såg jag inte komma. Otroligt tråkigt att Sveriges bäste bluesgitarrist inte längre finns bland oss.
     Första gången jag hörde honom var 1986 på Dojan (Gyllene hästskon) i Göteborg, där Gumman och jag var två av åtta personer i lokalen. På scen stod Chicago Express, där Sven Z var andregitarrist klädd i en gigantisk kostym som fick honom att se ut som en liten grabb. Den där killen är fantastiskt bra, sade jag till Gumman. Och snacka om att han också blev det. 
     I dag känner man sig blue.
legend, Sveriges bästa bluesgitarrist, Dojan, liten grabb