Fredagskväll i Bollnäs

 GRAND INTE SÅ GRAND.
Det blev inte något krogliv i Bollnäs på fredagskvällen. För att vara mer exakt: Vi kom aldrig längre än till hotellrummet. Där kom PA (Personliga Assistenten) på besök med några pilsner. Ombudsmannen och jag hade varit på Systembolaget och bunkrat upp. Det var 30 år sedan jag senast träffade PA och det var ett kärt återseende av en gammal och trevlig kompis, med mycket minnesprat och uppdaterande över var våra liv tagit vägen med barn, flyttar och jobb.
     PA var tvungen att cykla hem redan vid nio. Ombudsmannen somnade i soffan en halvtimme senare. Själv låg jag och tittade på TV till elva innan jag släckte lyset. Man kan inte säga att vi gjorde Bollnäs. Och inte var Grand Hotell heller direkt Grand. Men den var trevlig ändå, sista kvällen på vår road trip i Hälsingland på jakt efter en fastighet.

Road trip i Hälsingland

 HOTELL-SKRYT. VILKET NÖJESLIV?
Vaknade upp i ett dubbelrum på Ljusdals Stadshotell. Lagom bakfulla. Ändå blev det ingen krogrunda i går kväll. Vid 9-tiden kollade vi upp ”alla” restauranger och pubar i hälsingehålan Ljusdal, allt var stängt. Och jag menar verkligen allt. Till och med korvkiosken, (i dag utbyggd till typ restaurang) som var den första i landet att få alkoholtillstånd, var stängd. Hela Ljusdal stänger tydligen tidigt. Men på lördag blir det ett jäkla hallå här, berättade Receptionisten på hotellet. Då firar Järnvägshotellet rakt över gatan 20-årsjubileum (så länge sedan var det sedan Krögar-Håkan tog över) med partytält och levande musik med band som Helsingland Underground, Engmans Kapell och Smalare än Thord. ”Clabbe” ska vara dj (lite feltänkt här va, Krögar-Håkan?). Evenemanget är dock slutsålt. Tror tusan det. All mat kostar 20 kronor hela lördagskvällen och mellan 16 och 20 kan man också köpa öl för en tjuging. Klar det lockar hungriga, och framförallt törstiga, hälsingar.
     Vi är inte kvar då, Ombudsmannen och jag. Vi fortsätter vår road trip i Hälsingland för att titta på fastigheter (är sugen på att köpa) och styr kosan mot Bollnäs. Och det blir väl att handla på Systembolaget även i dag, vilket vi gjorde i går och kunde partaja på hotellrummet i stället för ute på stan. Vår tripp startade i onsdags med boende på Lilla Hotellet i Sundsvall, GIF:arnas hemmamatch mot Ängelholm (2–2) på Norrporten Arena – och en runda i den mycket krogtäta Norrlandsmetropolen. Annat än Ljusdal det…
Ljusdal, öl, Hälsingland, Smalare än Thor, Clabbe, Bollnäs, GIF Sundsvall

Sluta sjunga, Moraeus!

BÄTTRE PÅ LUFTGITARR ÄN SÅNG.
Jag har varken gillat eller ogillat Peter Settman som programledare för SVT:s Så ska det låta. Samtidigt som han bitvis är riktigt fyndig och levererar skämtsamheter på uppstuds är det något insmickrande som stör. Så var det aldrig på Peter Harrysons tid, han som var förste programledaren när det populära muskprogrammet startade 1997. Han var långt ifrån smörig, snarare bullrigt och vänligt barsk.
     Nu ska spelmannen Kalle Moraeus ta över. Bra val, tycker jag. Kalle är ju oerhört begåvad, mångsidig och verkar vara så snäll. En person som både varit anställd vid Kungliga filharmoniska orkestern, är medlem i Orsa spelmän, Benny Anderssons Orkester och rockbandet Hej Kalle och varit julvärd på SVT kan man inte bara negligera. Att han dessutom blev svensk mästare i luftgitarr 1984 höjer ju statusen ordentligt. Kalle Moraeus har bara en svaghet, han tror att han kan sjunga. Gumman och jag såg Orsa spelmän med vänner uppträda i Dalhalla, friluftsscenen i det nedlagda kalkstensbrottet utanför Rättvik, en sommar för några år sedan. Det var kul så länge Kalle spelade och pratade. Men han sjöng, låt efter låt. Och det lät inte bra. Jag tror han kommer att göra succé i Så ska det låta – bara han håller käften, ja alltså låter bli att ta en ton, prata får han gärna göra.
Peter Settman, SVT, BAO, Orsa spelmän, Dalhalla

Cykelkamp mot Mamils

SE UPP FÖR ÄLDRE FARTDÅRAR.
Ja, jävlar, nu har jag tagit upp kampen med Mamils – MiddleAged Men In Lycra. Du vet de där medelåldersmännen som susar omkring i trafiken på väg eller från jobbet, där de ser varje cykeltur som en etapp i Tour de France. Hänsynslösa mot allt och alla, som rödljus och fotgängare, sicksackar de sig fram. Visst, det finns en och annan Mawil också och dessa lycraklädda damer visar samma hänsynslöshet.
     Kampen och kampen, förresten. Gumman och jag köpte var sin cykel i helgen. Jag undvek allt vad racercykel och fånigt smala däck heter och bestämde mig för en Crescent, en klassisk svensk cykel som numera förvisso tillverkas utomlands – men lackeringen och monteringen görs fortfarande i Varberg. Denna robusta Crescent är inte mycket att kämpa med mot fartidioterna. Jag lägger mig så långt åt höger jag kan och koncentrerar mig på att hålla en rak kurs och inte vingla till när jag blir passerad av en alltför närgången Mamil. Jag slipper i alla fall det mest centrala Stockholm city på mina cykelresor till och från jobbet, så jag har trots allt stora förhoppningar om att överleva min senaste motionsvana.
Crescent, fartdårar, Varberg, Stockholm