Fy för åsiktsjournalistik!

HALVFIGUREN WOLODARSKI.
Jag sade upp DN i vintras, när jag slutligen tröttnade på tidningens åsiktsjournalistik. Droppen var när, efter något regeringsutspel, tidningen flashade fyra av sina journalisters nunor och tyckanden på förstasidan. Vad har hänt? Jag vill inte ha en massa åsikter från så kallade journalister nedtryckta i halsen. Jag vill ha nyheter ­ – så objektivt presenterade som möjligt – och därefter bilda mig en egen åsikt om sakernas tillstånd. Jag tycker den här åsiktsjournalistiken blivit värre sedan den av någon anledning tydligen respekterade Peter Wolodarski tog över chefredaktörposten.
     Det handlar om Kommentarer, Analyser, Krönikor, Kolumner. I en aldrig sinande ström. Tvärtom verkar det som. Strömmen blir allt stridare.
     Och hur fungerar journalisterna som står bakom allt tyckande? Fattar de inte att det är långt ifrån vad god journalistik handlar om – eller är de bara förförda av att få se sina egna nunor eller halvfigurer pressas fram ur trycksvärtan? Jag vill inte få världen förklarad för mig av till synes allvetande journalister. Orkar de inte fråga/intervjua riktiga fackexperter, eller vad är det fråga om? Tyckanden och analyseranden hör hemma på ledarsidorna och inget annat!
     Gumman hade inte stört sig lika mycket, men hon accepterade att vi sade upp DN-prenumerationen trots att vi haft morgonblaskan i så många år. Alternativet blev en helgprenumeration på SvD. Och hur gick det då? Jo, häromdagen presenterade tidningen tre bildsatta tyckare på omslaget. Och i dag har de, i nyhetsdelen!, fyra journalisttyckanden i form av Kommentar (om partiledarvalet i engelska Labour), Kolumn (om kvotflyktingar), Kommentar (om kriget i Syrien) och Kommentar (om Facebook som fyller 10 år i morgon).
     Vad är det här frågan om? Varför utvecklar de stora svenska morgontidningarna denna åsiktsjournalistik? Det är en skrämmande, utveckling, om du frågar mig, som gör att jag även kommer att säga upp SvD. Vete f-n vad alternativet är dock, för en som sedan över 40 år är van vid att bläddra i tidningen vid frukostbordet. 
åsiktsjournalistik, DN, SvD, nedtryckta i halsen, experter?, skrämmande

The Magnificent Seven

 ORIGINALET FRÅN 1960.
7 vågade livet, som originalet hette på den tiden när amerikanska titlar översattes till svenska, var min och mina bröders favoritvästern. Storebror har sett den 14 gånger, Mellanbror sex gånger och jag tre. Pangpang på film kunde liksom inte bli bättre. Och vilka skådisar! Vad sägs om Steve McQueen, Yul Brynner, Robert Vaughn, James Coburn, Eli Wallach och Charles Bronson som några av de sju i det gäng som ska rädda en fattig mexikansk by från ett rövarband? Förlagan till filmen är den klassiska De sju samurajerna av Akira Kurosawa (vars filmer för övrigt var förlagor till Clint Eastwoods alla spagettivästerns).
     Nu har det gjorts en remake av filmen, som just haft premiär i Sverige. Titeln är, enligt dagens modell, inte försvenskad utan heter The Magnificent Seven (som den hette redan 1960 i det engelska namnet). Här har Yul Brynner bytts ut mot Denzel Washington. Chris Pratt och Ethan Hawke är andra moderna skådespelare. Tror inte jag ska se den. Blir nog bara besviken.
     Apropå besviken så tvingade jag Gumman för 20 år se 7 vågade livet när den plötsligt visades på svensk TV. Jaja, sade hon, trött som hon var på att jag ständigt återkom till denna – i mitt tycke – klassiker. Gissade om hon blev besviken.
     – Det här var väl inget att snacka om, sade hon och lämnade demonstrativt rummet bara tjugo minuter in i filmen.
     Lite hade hon faktiskt rätt, måste jag mycket tveksamt erkänna efter att själv ha sett hela filmen. Den håller faktiskt inte längre. Sorgligt men sant. Familjetradition eller inte.
7 vågade livet, filmklassiker, Steve McQueen, Yul Brynner, Denzel Washington, originalet

Lämnade konserten

 KNARRIG GUBBE.
Kris Kristofferson på Cirkus var så jäkla dålig – droppen var en ökenversion av hans stora hit Me and Bobby McGee – så att jag efter en halvtimme föreslog Gumman att vi skulle lämna lokalen och sätta oss i baren i stället. Hon hängde på direkt.
     Där satt vi med varsitt glas rödvin och snackade med Bartendern och Servitrisen. Efter tio minuter dök Sekreteraren upp. Hon tyckte likadant, 80-årige Kris var verkligen usel. Åkaren, som egentligen var anledningen till att vi fanns där överhuvudtaget (Kris är en av hans stora favoriter), gav också upp till slut och joinade oss i den övergivna baren. Fast han var lite sur på sin fru Sekreteraren:
     – Fan, det här ska jag komma ihåg. Nästa gång vi ser din favorit Tom Jones så ska jag också lämna lokalen!
     Fast Åkaren höll ändå med om att konserten varit dålig. Och vi hittade egentligen inget svar på varför Kris är ute på turné. Dåliga rådgivare (som bara är ute efter pengar)? Tvingad av dottern Kelly, som agerade förband tillsammans med sin pojkvän Andrew Hagard (som Sydsvenskans Recensen sanningsenligt beskrev som ”förhandsgiget höll knappt pizzerianivå” efter konserten i Malmö)? Eller bara senilitet?
     Vi hittade inget svar. Gumman höll på senilitetsalternativet, men då påpekade jag att jag tagit med mig henne på konserter med både Toots Thielemans (Berwaldhallen 2010) och Bengt Hallberg (också Berwaldhallen samma år). Toots var då 88 år och Bengt var 78, båda är döda i dag förresten. Och det var två pigga gubbar som underhöll från scenen – till skillnad mot Kris Kristofferson.
Cirkus, konsert, rödvin, knarrig gubbe, pizzerianivå, pengar, baren

Hellre fängelse än fru

 FRÅN FRU TILL HÄKTET.
Under ett gräl med Mrs skrek den vitale 70-åringen Lawrence John Ripple att han hellre skulle sitta i fängelse än leva en dag till med henne. Han menade tydligen allvar, rapporterar Kansas City Star.
     Ripple, hemmahörande i Kansas City, gick ned till Bank of Labor på 756 Minnesota Avenue och lämnade över en lapp till Kassören där det stod:
     Jag har en pistol. Ge mig pengar!
     Kassören gjorde som rånaren ville. Men resten av rånet liknade inget vanligt bankrån, för rånaren Ripple gick bara och satte sig på en stol i bankens entré. När väktarna kom lämnade han över sig och tillsammans satt de och väntade på att polisen skulle komma. Nu väntar en federal rättegång mot 70—åringen och besked om hur länge han får ny bostad, garanterat frufri.
     Efter att ha läst denna udda nyhet på nätet ropade jag på Gumman och berättade.
     – Jaha, så kan du identifiera dig med den där gubben, undrade hon.
     Jag hejdade mig där och förklarade att jag inte har några som helst problem med min kära. Fast nöjd var jag ändå på något sätt med att ha visat att ”jaja, så kan det gå, när tjatet blir för mycket”.
tjatig fru, föredrar fängelse, rån, häktet, pistol, bråk