100 spänn för nyår

 SNÅLA NYÅRSDANSARE.
Hörlurskrängaren och rapparen Dr Dre är den artist som tjänade mest 2012. Han drog in drygt 6,6 miljarder. Därefter följer, mer obegripligt, gamlingarna Roger Waters (Pink Floyd) med 5,9 miljarder och Elton John med 5,3 miljarder. Miljarder! Vad fasen är det egentligen de drar in pengar på? Kan knappast vara CD-försäljning; det säljs ju knappt några plattor längre. Kanske royalties, kanske konsertintäkter?
     När jag spelade i ett band utanför Göteborg i början av 1970-talet fick vi fyra i bandet dela på totalt 400 spänn när vi spelade för tjänstemännen på Eriksbergs varv en nyårsafton. Vi började klockan 20.30 och spelade fram till 01.00. Därefter var vi förstås tvungna att packa ihop utrustningen i vår gamla folkvagnsbuss och köra de tre milen till Lödöse, som var bandets hemvist. Snacka om taskig timpenning, även om vi bjöds på gratis nyårssupé. Dessutom fick vi inte lira de nya Deep Purple-låtarna som vi just pluggat in, bland annat ”Sweet Child in Time” som jag tagit ut på min lilla elorgel. Inte undra på att man bytte karriär.

Flummössa i snöfall

 MADE IN KRISTIANIA.
Tror jag var den ende som gick omkring med ett leende på läpparna i morse på väg till jobbet. Andra stirrade surt ned på trottoaren eller dolde sig i huvor eller under sönderblåsta paraplyn. Det snöade, det var vitt, jag gillar det. Borta är det gråa, regniga skitvädret som legat som en dyngsur filt över Stockholm de senaste veckorna.
     OK, det är bara noll grader och, ja, det är lite slaskigt och, ja, det är lite väl blåsigt. Men det är betydligt ljusare än det var i går. Och så fick jag för första gången denna vinter ta på mig min hemstickade, svarta mössa med tofs och en kapsejsad röd stjärna. Den köpte Gumman till mig för ett år sedan när hon och väninnorna var i Köpenhamn; hon köpte den i flumkollektivet Kristiania – inte långt från Pusher Street faktiskt. Mössan är inte direkt höjden av perfektion, men den är småknasig; jag gillar den och så värmer den bra. Alltid kan den få någon stressad person jag möter att lyfta blicken och bjuda på ett leende – eller så är det väl någon som svär över den där flumanarkistiske gubbjäveln.
flum, Kristiania, röd stjärna, snö, vinter

42 och värdelös

 SKRIKER EFTER JOBB.
Signaturen ”Smått desperat och kvinna!” skriver i dagens Metro att hon är helt värdelös för arbetsgivare. Så tragiskt att man är used unwanted goods för arbetsgivare vid den ringa åldern av 42, skriver hon. Tydligen vill hon inte vara kvar på sitt nuvarande jobb utan vill göra karriär på någon annan arbetsplats. Erfarenhet och bra utbildning har hon. Ändå får hon inga erbjudanden på alla jobb hon sökt. Hon undrar om det är så illa att hon måste jobba kvar på gamla jobbet fram till pensionen om 23 år och ställer frågan: ”Har jag inget värde alls på arbetsmarknaden längre?”
     Jag förstår att den desperata 42-åringen undrar. Vi är många betydligt äldre som också undrar. Kiruna är 59 och har sökt jobb i över tio år. Samma gäller Webbredaktören och Gumman – alla i åldrarna 53–63 och alla välutbildade och jäkligt duktiga yrkespersoner. De har också velat pröva på ett annat jobb och slippa fortsätta harva på samma gamla arbetsplats fram till pensionen. Den svenska arbetsmarknaden är helt klart tyvärr totalt ålderssegrerad.
arbetsmarknaden, för gammal

Fattigt i regnet

 BLÖTT I CITY.
Körde buss i morse, i centrala Stockholm. Det gällde att se upp med vattenpölarna, så man inte skvätte på fotgängarna. Det får mig osökt att tänka på Morsan när jag var liten. Hon gav sig ibland ut när det hade spöregnat och gick fram och tillbaka vid de största vattenpölarna och hoppades att någon bilist skulle skvätta ned henne, med skadestånd som följd. Det var också ett sätt att få in pengar – och förstås ett sorgligt bevis på att vår familj med tre bröder och ensamstående morsa inte hade det direkt fett.
fattigt, skadestånd