Jubel på bolaget

 INTRÄDE TILL VUXENLIVET. 
Skulle handla några öl till hotellrummet på bolaget i Västerås sent i går eftermiddag, när den unga Tjejen framför mig i kön blev tvingad att visa leg.
     – Du fyller år i dag, utropade Expediten. Första gången, va?
     Jag och de andra bakom mig i kön blev plötsligt upprymda och lyckönskade Tjejen på födelsedagen och hennes första handling på bolaget. Någon föreslog att man borde ha blinkande lampor som tändes vid tillfällen som dessa, det första legala utköpet på bolaget. Tjejen sade inte så mycket utan bara log lyckligt med blossande kinder och packade noga ned sina två, smaklöst blåfärgade Spritz-flaskor i den gröna plastkassen. Men hon kände sig garanterat mycket vuxen.
     Själv handlade jag på ett bolag för första gången när jag nyss hade fyllt 19 och just hade flyttat till Gävle för att gå i skola där ett par år. Jag var lång och trodde det skulle gå bra. Men expediten krävde leg. Jag sade att jag inte hade något och lät i stället min äldre kompis köpa ut. Fram till att jag fyllde 20 gick jag därefter alltid till samma bolag och samma expedit; hon kände igen mig och trodde kanske att jag handlat tidigare och gav mig aldrig några problem. Sedan den där gången, för cirka 40 år sedan, har jag aldrig behövt visa leg på ett bolag. Jag frågade förresten i går den där expediten om hon ville se mitt leg också. Hon bara log och ruskade på huvudet.

Gubbfrukost i Västerås

 UDDA PÅ HOTELL.
Bland alla gubbar som gick fram och tillbaka till frukostbuffén fanns faktiskt en kvinna. Trots att hon hade grå terylenebyxor såg hon rätt ensam ut bland alla manliga grå kostymer, vita och blå skjortor och blåjeans (jag befinner mig faktiskt i Västerås, den gamla industristaden, så jag gissar att jeansgrabbarna kan vara tekniker som besöker ABB eller Bombardier). Bor på Stadshotellet under några dagar, så kallad tjänsteresa.
     Själv hade jag vid frukosten på mig min lilavitrandiga skjorta löshängd utanpå mina bruna byxor som slutade vid mina nya, mörkbruna kängor med knallröda skosnören. Tyckte att den ensamma damen ett kort ögonblick fastnade vid min uppenbarelse. Kanske kände hon samhörighet. Två personer som stack ut. För henne räckte det tråkigt nog med att hon var av kvinnokön (varför får inte även kvinnor i samma utsträckning som män åka ut på tjänsteresor och bo på hotell?). För mig krävdes mer: en skäggig gubbe med, för sammanhanget, lite udda klädsel.
könsroller, ojämlikhet, hotell ABB

Schizofren födelsedagsblues


PETER GREEN OCH NOEL GALLAGHER, BREWERY 2007. (cred: mojo4music)
Självaste BB King har kallat honom för ”den bäste vite bluesgitarristen”. Han kunde blivit en av rockstjärnorna i supergruppen Fleetwood Mac som skördade enorma framgångar på 1970-talet. I stället hoppade han redan 1970 av bandet som han själv startade och efter att ha skrivit låtar som ”Oh, Well”, ”Albatross” och ”Black Magic Woman” (var skulle Carlos Santana ha varit utan den jättehiten med Santana?). Han inte bara hoppade av från musiken, han hoppade av från livet till följderna av ett svårt drogmissbruk följt av schizofreni och mentalsjukhus. Under perioder har han kommit tillbaka i olika konstellationer. Han bodde faktiskt i Sverige under tre år på under mitten av 00-talet, hos en svensk tjej i Kristianstad av alla obluesiga ställen.
     Peter Green började, som många andra stora brittiska bluesmusiker, i John Mayalls Bluesbrakers – plantskola för bland andra Eric Clapton, Mick Tylor, Aynsley Dunbar och Mick Fleetwood. Han fyller år just i dag, 66 år efter att han föddes i ett fattigt judekvarter i East End utanför London under det ursprungliga efternamnet Greenbaum. En av alltför många som hamnat så snett i den cyniska och drogkantade rockbranschen.
BB King, Noel Gallagher, Santana, Eric Clapton, Fleetwood Mac

Nutcase på Friends

 STÖRRE ÄN ÄNGLAGÅRD. (cred: Nöjesguiden)
Colin Nutley har sagt att han jobbat med regiuppdraget av invigningen av Friends Arena sedan mars i år. Jobbat med vad då? undrar jag. Det var en show enligt formulär 1 A. Artisterna dök upp och fick sjunga en låt var och däremellan var det lite pyro, folkdans, trapetsartister, glada barn, vykortsbilder på svenska landskap, lufttrumspelande dansare och invigningstalande Victoria. Jo, förresten, Nutley glömde att ha med en konferencier som presenterade artisterna. Vilka, förutom ungarna som var med sina föräldrar, kunde exempelvis säga att de två klubbtjejerna på scenen där nere var Icona Pop?
     Men den värsta missen Nutley gjorde var finalen. Det blev nämligen ingen final. Hela publiken satt där snopna efter att Roxette som sista akt efterträddes av en spökröst som sade att nu är det slut och avslutade med ett kort och kärnfullt: ”Hej”. Vi 45.000 i publiken tittade på varandra och undrade om detta var sant, är det någon som driver med oss? En final ska förstås vara sprakande, med fyrverkerier, med alla artisterna på scenen i en allsång typ ”We are the world” – kanske med nyskriven text typ ”We are the Friends”. Därav blev intet. Ett underhållningsproffs som gamle TV-nestorn Åke Falck hade fixat detta tusen gånger bättre än ”Änglagårds”-regissören Colin Nutley (denna gång utan gråtande frun Helena Bergström vid sin sida, kanske det var det som var problemet?), som påstår att han jobbat med invigningen i närmare åtta månader? Obegripligt, han uppträdde som ett "nutcase", som den fortfarande engelskspråkige Sverigeboende engelsmannen skulle uttryckt det. Hoppas karl inte fick betalt – men det fick han förstås. 
     Bäst var i alla fall First Aid Kit som sjöng sin hit ”Emmylou”. Sämst var de som inte framförde sina största hits, vilket man förstås ska göra vid en sådan här tillställning, utan i stället pluggade nya, okända låtar. Följande ska ställa sig i skamvrån bredvid Colin Nutley: Loreen, Eagle-Eye Cherry och Hives.
Victoria, Icona Pop, Roxette, Hives, Loreen, First Aid Kit, Hives