”Stormy” Horne

 SVART GULD.
Lena Horne var en av min ungdoms stora artistidoler. Det var något med hennes röst, hennes oerhört vackra ansikte, hennes förförande framträdanden som skådespelerska och hennes framtoning som en stark företrädare för de färgade i USA.
     Jag såg henne faktiskt i levande livet i New York 1982. När jag valde bland alla Broadway-musikaler som jag ville se upptäckte jag plötsligt att Lena Horne skulle uppträda på en teater på Broadway. Jag lyckades få biljetter och fick uppleva en oförglömlig konsert.
     Lena Horne har födelsedag i dag, hon föddes i Brooklyn den 30 juni 1917 (dog 2010) och hoppade av skolan som 16-åring för att sjunga i kören på berömda Cotton Club i Harlem och blev senare en populär jazz- och balladsångerska. Hon blev den första svarta underhållaren att skriva ett långtidskontrakt med ett större filmbolag (MGM). Men trots att hon bar upp flera musikaler fick hon på grund av sin hudfärg aldrig någon huvudroll. En film med en svart i huvudrollen var på grund av raslagarna omöjlig att visa i sydstaterna. På 1950-talet, under McCarthy-hysterin, svartlistades hon efter anklagelser för samröre med kommunism. Lena Horne förbjöds att medverka i både film och TV. Hon återvände till filmen först 1969.
     När jag såg henne på Broadway för exakt 30 år sedan berättade hon om sin kamp under hela sin artisttid och om hur hon nekades att bo på vissa hotell under sina turnéer i sydstaterna. Hon var vass, hon var bitter, hon häcklade på ett självklart sätt den vita publiken som nu betalade dyrt för att få se henne. Framförallt sjöng hon som en gudinna och var fortfarande enastående vacker. Självklart framförde hon sitt paradnummer ”Stormy Weather”, ledmotivet från filmen med samma namn som hade premiär 1943 och innehöll sådana svarta musikstjärnor som (förutom Lena Horne själv) den gudomlige steppdansaren Bill ”Mr Bojangles” Robinson och sångaren och orkesterledaren Cab ”Minnie the Moocher” Calloway.
Lena Horne, Bill Robinson, Cab Calloway, McCarthy, Cotton Club

Fattiga barn

 VÄRNA DE SMÅ OCH UTSATTA.
Barnfattigdomen ökar i Sverige. I 28 av de 30 mest utsatta kommunerna i landet ökade barnfattigdomen mellan 2005 och 2010, visar färska siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). Störst är ökningen i Malmö, Landskrona och Årjäng. SCB mäter den relativa fattigdomen, enligt vilken man är fattig om man har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige.
     Samtidigt visar Rädda Barnens årliga rapport ”Barnfattigdomen i Sverige” att det i år, 2012, är allt fler barn i Sverige som växer upp i fattigdom. 248 000 barn, eller 13 procent, lever i familjer som antingen har en låg inkomststandard eller är beroende av försörjningsstöd – det är 28 000 fler barn än i förra årets rapport. De mest utsatta grupperna är barn till ensamstående föräldrar och barn där bägge föräldrarna är födda utomlands. Enligt Barnkonventionen är Sverige skyldigt att se till att alla barn har en skälig levnadsstandard och att inget barn diskrimineras på grund av sitt sociala ursprung. Rädda Barnen menar att den diskrimineringen finns i Sverige i dag, eftersom de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer riskerar att få sämre hälsa, sämre utbildning och sämre möjligheter till fritidsaktiviteter.
     Även om begreppet ”fattigdom” i ett internationellt perspektiv mer handlar om barn som verkligen svälter, lider brist på vatten, bor i skjul och rent allmänt lever i ren misär – så finns det ändå anledning att uppmärksamma rapporterna om de svenska barnen. Gapet mellan de med hög och de med låg inkomst har aldrig varit större i Sverige än det är i dag (i sig en skrämmande utveckling; jag hoppades någonstans att vi var på väg mot ett jämlikare samhälle där alla ges nödvändigt utrymme). Och att växa upp i familjer där det är brist på pengar är ett ständigt problem och för barnen förknippat med känslor av skam, otrygghet, rädsla och utanförskap. En kvarts miljon svenska barn som tvingas uppleva detta är förstås oacceptabelt.
     Själv är jag uppvuxen i en miljö med mycket knappa resurser. Men jag trodde vi i Sverige passerat detta tragiska stadium. Tydligen har vi långtifrån gjort det, vilket gör mig nedstämd. Stackars våra drabbade barn – och barnbarn.

 

barnfattigdom, orättvisor

Portförbjud snattare

 STOPPA TJUVEN!
Handlare ska få möjlighet att portförbjuda snattare från sina butiker. Det vill i alla fall regeringen, som nu gett en utredning i uppgift att ta fram ett sådan förslag. Bra förslag, tycker jag. Enligt en uppskattning av Svensk Handel är värdet av svinnet i handeln cirka tre miljarder kronor per år – en egentligen helt osannolik siffra. Och gissa vilka som får betala för detta? Jo, förstås, du och jag i form av högre priser på varorna.
     Kritiker mot regeringsförslaget varnar för diskriminering, att butiksägaren godtyckligt kan stänga ute folk och att handlaren plötsligt blir en myndighetsutövare, en sorts domare. Bullshit, tycker jag. Jag tycker snattarna ska sättas dit och förbjudas att visa sig i de butiker där de åkt fast. Det är inte bara en ekonomisk fråga för oss ärliga konsumenter utan också i hög grad en moralisk fråga. Stjäla är helt enkelt fel. 
butiksstölder

Död spionrisk

ENKELT BYTE.
Webbredaktören och jag såg toppdiplomaten Sverker Åström på en bögklubb i Stockholm för nästan 20 år sedan. På (ö)kända Huset på Sveavägen satt han i en soffgrupp omringad av tre unga grabbar, som en tupp i hönsgården – ja eller ungtuppgården kanske vore en rättare benämning. Han var då cirka 75 år gammal men fortfarande oerhört stilig och med en resning som var imponerande. Huset var förresten ett riktigt kul festställe, med trevliga gäster som bjöd på sig själva och verkligen gillade att hålla i gång.
     Jag minns att jag sade till Webbredaktören (som förstås ännu inte hunnit bli webbredaktör, fanns den titeln i mitten av 90-talet?) att det är märkligt att en diplomat som Sverker Åström har tillåtits att vara svensk diplomat i så många årtionden fastän det gick rykten om att han var homosexuell (i alla fall hade jag hört talas om det i de mediakretsar jag då umgicks i). Laster som denna (och horeri, spel- och spritmissbruk) brukar anses begärliga i spionvärlden, för att användas i utpressningssyfte för att komma åt länders hemligheter. Men, han var förstås redan pensionär då på Huset och gav kanske högaktningsfullt blanka fan i vad folk tyckte om hur han levde. Strongt gjort i så fall, tycker jag. Jag är helt för kärlek även mellan män och män och kvinnor och kvinnor.
     96 år gammal var han när han dog häromdagen, Sverker Åström. Han började på UD redan 1939, läste jag i dagstidningarna efter dödsfallet. Han tjänstgjorde i både Moskva, Washington och London. Ingenstans stod om hans homoerotiska böjelser och risken att bli utsatt för spioner. Spelar det egentligen någon roll? Men jag kan inte låta bli att tänka på hur hans liv hade presenterats i den engelska tabloidpressen – och även när herr Åström var aktiv diplomat.
diplomati, Åström, spion, UD