Folket och populismen
INVANDRING OCH SD.S och M stramar nu åt sin invandringspolitik. Från demokratisk synpunkt innebär det faktiskt att populism stärker demokratin, skriver i dag Nils Lundgreni en kolumn på ledarsidan i Göteborgs-Posten.
Jo, man får tänka några varv extra innan polletten rinner ned. Men visst har han rätt, den gamle nationalekonomen. Populism behandlas ju som ett fult ord, framförallt är det en etikett som politiska eliten sätter på politik som stöds av vanliga medborgare – men som denna elit inte tycker om. Populism är också för mig, av inlärd gammal vana, ett fult ord.
Men vad är populism egentligen? Jo, det är egentligen folkvilja. Alltså åsikter som folket framför men som de styrande politikerna inte gillar och därför anser vara odemokratiska.
Ta just massinvandringen till Sverige och Västeuropa som exempel. Den ogillas av en stor del av medborgarna enligt alla opinionsundersökningar. Och invandringsmotståndare vill rösta på partier som tydligt går emot invandring. Då har det i Sverige, liksom i många andra västeuropeiska länder, bara funnits så kallade populistiska partier att rösta på, i vårt fall Sverigedemokraterna.
Hade de etablerade partierna i tid i stället lyssnat på folkviljan och skärpt invandringen och förbättrat integrationen så hade vi i dag inte suttit med högerpartiet SD med brun bakgrund och tvivelaktiga företrädare som – utöver invandringsfrågan – erbjuder en högerpolitik som verkligen inte gagnar oss vanliga människor. Läxan är alltså: Lyssna på folket, ni som ska företräda oss i Riksdagen!