Gubbliv

 HELG MED BLÅA TONER.
Familjens julfirande var trevlig, lugn och harmonisk. Döttrarna var hemma hos Gumman och mig i förortslägenheten; vi åt gott, eldade i brasan, tittade på TV, spelade kort, läste och pratade. En idealisk helg.
     Men det är något med julen som gör mig lite sentimental, vilket bara verkar förstärkas år efter år. Det är under julhelgen, tycker jag, som ändligheten gör sig påmind – alltså att man har en bestämd tid att levande vandra på denna jord. Borde kanske vara på födelsedagarna man ska känna sådant, kanske någon invänder. Men det gäller inte för mig. Julen är så mycket mer, den handlar om barndom, familj, tradition och sammanhang.
     Just i år känns den sentimentala julen starkare än någonsin. För några minuter sedan ringde en sköterska från Moderns servicehus och sade att min 88-åriga Moder nog bara har någon eller ett par dagar kvar innan hon dör. I går ringde Webbredaktören och sade att hans svärmor ligger på dödsbädden efter en kraftig stroke. Just i dag är också årsdagen för när Storebroderns enda barn dog i hjärncancer endast 31 år ung. Och så går förstås mina tankar i juletider alltid till Mellanbrodern, som jag tillbringade alla jular hos från det jag var vuxen till dess jag bildade egen familj, Mellanbrodern dog av en hjärtinfarkt för elva år sedan.
     Julen är en bitterljuv helg.