Gubbliv

INGEN FRUKOST PÅ SÄNGEN.
Jag var nära att slänga igen dörren när jag gick i morse. Gumman och jag hade grälat. Hon trodde jag var missnöjd med henne när jag sade att jag åker till landet i helgen och troligen sover på pensionat fredag–lördag, jag blev arg och tjurig för att hon gjorde det till en relationsfråga, hon blev arg för att hon tyckte jag redan från början var arg och missnöjd. Och så höll det på, i ett totalt meningslöst upprepande i allt mer uppskruvat tonläge.
     Hela den urbota, korkade diskussionen började med att jag undrade:
     – Du, har vi några planer för helgen?
     – Nej.
     – Bra, jag tänker åka till landet och sova över på pensionat.
     Det här är hur jag ville att diskussionen skulle fortsätta:
     – Jaha, hur kommer det sig? skulle Gumman säkert undra, och med all rätt.
     – Jo, det har varit lite mycket nu, med nya lägenheten, med förmedling och styling av den gamla, mycket på jobbet. Jag behöver vara ensam några dagar och samla tankarna.
     – Jag förstår det. Åk du till landet och ha det så trevligt.
     Men nu blev det ju inte så. Jag skyller allt på Gumman och det otrevliga kvinnliga draget med att omvandla allt till något som rör dem personligen eller något känsligt som rör förhållandet. Nu har jag i alla fall bokat boende på pensionatet. Det ska bli så jävla skönt att komma ifrån ett tag och umgås i fred med sina egna tankar.