Ängel i snön
BARNSLIGT MEN ROLIGT.Jag vet att det var barnsligt. Men när jag vinglade hem i nattmörkret efter en barrunda längs Götgatspuckeln på Söder tillsammans med Kiruna kunde jag bara inte låta bli.
Den nyfallna snön var djup och som puder och virvlade kring mina kängor. När jag skulle ta genvägen genom den lilla tall-lunden så kunde jag inte motstå att lägga mig ned på rygg i det mjuka snötäcket. Där låg jag och tittade på talltopparna och himlen som tyvärr aldrig blir riktigt svart i en alltid upplyst storstad som Stockholm.
Och så började jag, det gick liksom automatiskt. Benen och armarna åt sidorna, fram och tillbaka. Det kändes som man var barn igen. Det var verkligen länge sedan jag gjorde en snöängel. Folk som var vakna och tittade ut genom fönstret i något av hyreshusen runt omkring måste väl ha undrat vad det tagit åt den där gubben, bete sig så där, och mitt i natten. Men det struntade jag i. Jag kände mig barnsligt lycklig.