Skitiga kalsonger
NO DIRTY UNDERWEARS.Har i många år svarat ”strumpor” när Döttrarna frågat vad jag vill ha i födelsedagspresent eller julklapp. När jag häromdagen fyllde på mitt kalsongförråd så att byrålådan konstaterade Gumman, återigen, med en suck:
– Det här med dig och underkläder måste vara kopplat till något som hänt i din barndom.
Jag har tänkt till lite kring det där. Och visst kan Gumman ha rätt. Mitt starka behov av att äga underkläder kan hänga ihop med min barndom. Jag kommer tyvärr inte ihåg så mycket av mina tidiga år, där jag levde i den lilla Norrlandsstaden tillsammans med de två äldre Halvbröderna och vår ensamstående Moder som jobbade åt kommunen sex dagar i veckan och ledde kurser i skrivmaskin och stenografi på kvällarna. Men jag tror mig minnas vita, gulfläckiga och illaluktande kalsonger som jag var tvungen att dra på mig på morgnarna. Hur det var med strumporna minns jag däremot inte.
Nu, senaste julafton, fick jag faktiskt strumpor. Av Döttrarna. De hade båda, helt ovetande om varandras klappar, till slut köpt strumpor till mig – uppgivna efter att inte ha fått någon önskelista från mig och inte ha en susning om vad de skulle ge mig. De tyckte att det var lite pinsamt att de hade köpt samma slags klapp och att strumpor kanske inte är den roligaste presenten att ge.
Men jag lugnade dem. Äntligen hade jag fått strumpor! Åtta par rena och hela strumpor att tränga in i byrålådan. Där fick Gumman något nytt att sucka över.